Jag deklarerade igår. Sent som vanligt. Eller ovanligt sent. Och jag tänker att jag inte behöver gå in så mycket mer på det där. Jag förklarade ju hur jag fungerar redan förra året. Men i år var jag något senare på plats. Bara några minuter innan tolvslaget.

Och det var fantastiskt. Som att stiga in i den svenska själen. 

Vi har inte så mycket som förenar oss svenskar. Som känns riktigt svenskt. Ingen nationaldag att klamra oss fast vid. Inte ens ett riktigt nationalminne att bygga nationaldagen kring.

Vi har IKEA, ABBA och SAAB (vad är grejen med att alla stora svenska varumärken stavas i versaler?) som på något sätt definierar oss. Midsommar och möjligtvis en dalahäst, om vi vill slira lite på definitionen. 

Men så har vi deklarationen. 

Att vara på väg mot skatteskrapan var närmast vackert. Jag kände mig som en del av ett svenskt kollektiv. Jag behövde bara stiga på tunnelbanan för att killen i sätet bredvid skulle böja sig fram och ställa några deklarationsfrågor.

”Nej, jag är lite osäker. Ska läsa in mig på frågan på vägen dit”, svarade jag. Och så satt vi där mitt emot varandra och fyllde i våra blanketter. Bet lite på pennan, satte pannan i veck och kände enhet där i måndagsnatten. I hur slarviga vi var. Men ännu mer: Hur rättskaffens vi var. Och hur vi enades i att vi gjorde något som var bra.

Känslan förstärktes framme vid Götgatan och vid avtagsvägen mot Skatteskrapan. Bilköerna som ringlade sig långa. Förarnas suckande löften om förbättring. ”Nästa år…”. Och i nästa korsning möta ännu fler som kom gående med deklarationsblanketten i hand. Något stressade, men medvetna om att de missar lite sömn i gengäld mot att de gör rätt.

Deklarationen är lite av en skräckblandad förtjusning. Som ett årligt lotteri. Får vi något över? Behöver vi betala? Kan vi deklarera något extra så vi slipper betala? Sedan skjuter vi på saken, ritar med rött i kalendern så vi kommer ihåg. 

Men att det är flera – till och med många – som gör som jag och kommer tio minuter innan deadline, var förvånande.

När jag svängde upp på upploppet till skatteskrapan och såg hur allt fler människor trängdes på gatan kändes det som en pamp-smörig amerikansk film. Vi kom från alla håll och möttes framför stora soptunnor i plast, hårt bevakade av väktare.

Det var en slags folkfest. Mobila korvkiosker slog upp stånd. Moderaterna placerade ut traktatutdelare som pratade om sänkta skatter. Humanisterna delade ut infoblad om utträde ur kyrkan. Jag insåg att det var en jätteapparat. Att hela miljonstockholm samlades här de sista minuterna innan tolv. Vilket genomslag det hade fått om man stått här!

På väg hem börjar jag fundera på var kyrkan var. Jag ser någon som sitter i sätet bredvid mitt och läser ett traktat från Humanisterna. Han läser det noga. Och jag tänker att där förlorar Svenska kyrkan inte bara en medlem, utan drygt 2 000 lättförtjänta kronor.

Borde inte kyrkan stå där vid deklarationskorgarna och dela ut kaffe och en bulle gratis? Tacka alla oss som betalar tusentals kronor varje år för att deras verksamhet ska gå runt?

Jag tänker också på Humanisternas närmast religiösa engagemang för sin sak. Tänk att de har låtit trycka upp infoblad bara för att hjälpa svensken att gå ur kyrkan. Var är den kristnes engagemang? Var är Frälsningsarméns traktatutdelare? Som säger ”Ge pengarna till oss om du tycker Svenska kyrkan är dötrista – vi gör något bra istället” och ett infoblad där man räknar upp allt man gör.

Tänk att både de politiska och ateistiska förbunden insett hur man når människor, hur man tar steget in i folksjälen, men kyrkan fortfarande står utanför och tittar på. Tvingas skära ner på organisationer och tjänster.

Jaja. Vad vet jag.

Allt jag vet är att det kändes som att jag kom nära en svensk folksjäl. Och att kyrkans närvaro saknades.