Jag gjorde en bilturné i helgen. Från Stockholm via bröllop i Vadstena, till födelsedagskalas i Borås och tillbaka igen.

Sådant gör en trött. Efter att jag just åkt förbi skyltar som pekar till Linköping, Motala och Örebro så kommer plötsligt denna skylt. Och i ett tillstånd som inte kan klassas som något annat än en ett stollaryck så uppfattar jag för en stund att skyltmakaren har talfel. Och vrider mig av skratt.

Fattar ni? Skyltmålaren med talfel satt i skyltmålarfabriken och skulle skriva Örebro, hummade för sig själv. ”Huj äj det nu man stavaj”. Och så bokstaverade han högt för sig själv. ”Ö – J – E – B – J … NEJ! Däj var det näja ett stavfel! *sudd sudd* R – O”.

Hela denna scen spelades upp i mitt huvud, jag skrattade så jag grät och åkte tillbaka för att ta ett kort.

När jag sedan återberättade hela historien, med bilder och allt, på bröllopet börjar människor generat skrapa med foten och antyda att jag överdriver det roliga. Men det varken lyssnar eller ser jag. Jag ligger på backen med tårar i ögonen och kvider mig av skratt.

Jag skrattar fortfarande! Säg mig, visst är det roligt?!