Förra veckan satt jag och bloggade om vad som måste gå till historien som en av de mest pinsamma publicistiska missarna.

För Expressens Wanjagate var pinsam. Katastrofpinsam. Och skulle förfölja dem länge. Hade man kunna tro. Men vad som i stället hände var att tidningens chefredaktör visade prov på fantastiskt ledarskap. I medier – alla kanaler – trädde han fram och tog fullt ansvar för misstaget. Han ursäktade, stoftkrälade och pudlade till den milda grad att kommentarerna bland mediefolk i stället blev beundrande.

Och i dag, när tidningen Journalistens chefredaktör Helena Giertta twitterfrågar om vad som är veckans mediedebatt (”Aftonbladets röstköp eller Expressens Wanja-debacle?”) så är svaret inte ens självklart.

Det är häpnadsväckande.

Krishanteringen måste klassas som ett skolboksexempel:

Expressens chefredaktör får på måndangen en aning om jättemisstaget. Redaktionen ringer runt till alla wanjagrannarna för att få det bekräftat. Ställer in redaktörsmötet (där gårdagens tidning utvärderas) och lägger allt fokus på att kontrollera situationen. Meddelar TT och branschtidningar om missen och ger all information han har. Genom att själv leverera nyheten om misstaget har Expressen övertaget. Det är de som ber om ursäkt. Det är de som äger informationen. Expressen jagas inte, utan styr nyhets-/infoflödet. Och så fortsätter det.

Thomas Mattsson ställer upp i varenda intervju. I radio, i tv, i morgonsoffor, i branschmedia. Han bloggar om saken själv, för att ge varje läsare möjlighet att ta del och kritisera utifrån förstahandsinformation. Framför kamera, mick eller block tar han på sig allt ansvar för misstaget. Ursäktar, förklarar exakta händelseförlopp och ger ett ärligt intryck. Det är fortfarande fantastiskt genant. Men Thomas Mattsson gör ingenting för att undanglida varken skammen eller ansvaret.

Thomas Mattsson ser helt enkelt till att det inte finns minsta frågetecken kring hur fel Expressen gjorde. Alla ska veta att det var ett oförlåtligt och korkat misstag.

Det trycks extraupplaga och överst på tidningen trycks en ursäkt lika stor som den felaktiga rubriken. Inne i tidningen publicerar Mattsson sin ursäkt i samma storlek och på samma plats som den felaktiga artikeln.

Till sist visste vi inte vad vi skulle diskutera. Det fanns ingen polemik. Inget att slå ner på. Ingen som inte höll med.

Och jag vill, helt naivt, påstå (eller hoppas?) att det beror på att Mattsson talar sanning. Att han vill tvätta tidningen – kvällstidningsjournalistiken – fri från stämpeln om tveksamma metoder, dålig källgranskning och godtyckliga redaktörsbeslut.Eller så besitter Mattson bara fenomenala ledarskapsegenskaper och är grym på krishantering.

Det kan i så fall vara minst lika beundransvärt.