Jag gillar Nyhem! Jättemycket. Det känns familjärt. Trots att det, liksom det var på Torp, träffas vi på en mindre yta. Det en slags sluttning mellan Nyhemsbunkern och caféhusen. Här hänger man och så pratar man med varandra.

Det allra roligaste är hur man så gärna vill placera människor i sin kontaktsnätskarta. Som mannen som frågade efter mitt namn. 

– Emanuel.

– Nej, nej. Ditt efternamn.

– Karlsten.

Tankekvarnarna sätter igång. Mannen smakar på namnet. ”Karlst, karl…”. Så tittar han upp.

– Men du är inte pingstvän?

– Just det.

Och så skrattar vi lite.

Jag gillar det där. Känslan av att vi borde känna varandra. Eller att jag ska känna någon som känner. Det känns inte exkluderande, utan mest ett sätt att försöka hitta någon slags gemensam nämnare. I stället för att prata om väder.

Det blir ett plus där, Nyhem. Stort plus.