(Jag hittade en bloggpost i en gammal blogg jag skrev för några år sedan om just midsommar. Låt oss reprisera den så här i midsommartider. Den passar bra.)
Frågan kommer vara oundviklig på varenda arbetsplats imorgon. Det kommer vara konversationsisbrytaren. Den vi tar till varje måndagmorgon då vi är för trötta för att tänka ut något egentligt att prata om.
Midsommar. Och midsommarafton i synnerhet. Hur var den?
Här framträder nu ett underligt fenomen. Antagligen är det en av de sakerna som spär på ångesten inför midsommar ytterligare. Vi måste ha ett bra svar.
Innan midsommar är det en sak. Då kan vi vara ganska svävande i våra svar. Nästan in i det sista kan vi säga att vi inte riktigt vet. Vi kan till och med rada upp en rad olika alternativ som vi just då väljer mellan. Det kan till och med vara en fördel eftersom du då framstår som synnerligen priviligerad och eftertraktad.
Men efter midsommar är det helt annat. Då måste vi ha ett svar.
Det spelar ingen roll hur tråkigt du hade det på midsommar. Du kommer ändå beskriva det som en fantastisk kväll. Du kommer försöka hitta ostron ur den vattniga soppa till kväll du tvingades uppleva och omskriva det hela till ett gastronomisk gudsmöte. En kväll för kungar att avundas dig.
Var du hemma, rörde dig inte, käkade sill på tub och såg midsommarfirande på TV? Då var det en ”perfekt hemmakväll” och ”precis vad jag behövde” eftersom ”det har varit så mycket på sistone”.
Var du med dina föräldrar och var två decennier yngre än den närmast dig i ålder? Då halar du oftast fram den ödmjuka och barmhärtiga anledningen till att du var där: ”Mina (far)föräldrar firade XXår/guldbröllop/de dör snart”.
Kanske var du på en skittrist fest? Kanske i samband med ovanstående? Då beskriver vi i stället omgivningen. ”Ah, det var så vackert! En röd liten stuga ute på landet/i skärgården/bara en km från vattnet. Så perfekt!”.
Den misslyckade midsommaren finns helt enkelt inte när vi återberättar den under måndagsartighetskonversationen. I vår kamp att leva det perfekta, lyckade livet skulle vi aldrig tillåta vår fasad spricka. Åtminstone inte i det korta artiga samtalet. Som det på måndag, med arbetskamraterna.
Löjligt, kanske. Raljerande, säkert.
Men jag är redan förbered inför imorgon. Jag har guldbröllopsstoryn tillsammans med ”perfekt hemmakväll” och en släng av ”Ah, det var så vackert”.
Det spelar ju ingen roll att det faktiskt var så. Alla andra kommer ha liknande historier.
Och pissmidsommarångesten ärvs ner till nästa generation.