Nämentitta! På väg till Felicias konsert träffar jag en gammal Dagenkändis – Wille Blixt!

Ni minns honom? Skrev Frizonbloggen förra året, har varit folkredaktör på Dagen och profil i Ikon1931. Fin kille. Vi slår följe till Felicia.

Hon står redan på scen och sjunger funkpop om kärlek. Ni vet, femsträngade basar, slickade trummor och gung i röst. Det är helt enkelt väldigt mycket afrolinjen på Betelseminariet.

Och sånt gillar ju jag. Särskilt hennes öppningsnummer, som jag inte vet vad det heter.  Men tough crowd. Tough crowd, I say! Utspridda med armarna i kors.

Efter öppningsnumret märks det att det börjar tunnas ut i det egna låtmaterialet.

Så vad blir betyget?

DepprocksWille rynkar på näsan (”sätt henne vid ett piano och gör Regina Spektor-grejen istället”), men jag tycker det var helt ok. Men så är jag ju också partisk.

Nä, nu går vi och käkar. Hej.