Jo tack, bättre än på länge. Jag befann mig i paradiset, utanför Stockholm. Och för att hinna in till betongstockholm fick jag gå upp tidigt. Så döm om min förvåning när Gud mötte mig i dörren när jag vaknade. Han stod där som en sol och lyste mot mig, värmde varenda del av min kropp.

Sen gick jag ner mot bryggan. Andades djupt genom näsan och kunde inte tro att jag fick uppleva en sådan morgon, trots att det är vardag, trots att det jag ska jobba.

Så hämtades jag av båt. Och tänkte att så här borde det vara varje morgon. Tranporteras mellan kontrasterna av något som flyter på så blankt vatten att man liksom svävar fram.

Så kom jag över till andra sidan. Betongsidan. Satte mig i bil, rufsig, plufsig men salig. Och jag fann mig själv le ett av de töntigaste leendena någonsin.