Det är spännande att läsa reaktionerna från bakbloggeriet i förra veckan. En helt sorts nya reaktioner mot vad jag är van vid. Det finns något djupt tillfredsställande i att läsa om människor som försöker sig på det recept som har hittat, förfinat och delat med sig av.

Ännu mer tillfredsställande när de inte lyckas.

Jag bygger nu ryggdunkande luftslott om mina kunskaper och insikter. Att ingen kan göra brända mandlar som jag. Att det enda receptet jag har och kan är att likställa med Coca-colas. Att det är något som jag kommer arbeta på att lära mina barn. Hur släkte efter släkte kommer befatta sig med uttryck som ”det gäller att lukta sig till när vattnet har dunstat från sockersörjan – det handlar om sekunder”.

Men allra mest smickrande är det att se husmoderbloggaren UnderbaraClaras kommentar:

Det där med kalleskaviar har vi överseende med. Men hey, Clara! Jag vill se en brändamandelbloggpost med såna där ljusa bilder med konstigt skärpedjup! Ok? Gör en sådan så kan jag göra en modebloggpost. Ett slags bloggutbyte, liksom.

Bra. Hej.