Jag har suttit på konferens igår och i dag (och imorgon) i något som kallas Internetdagarna. Massor av smarta internetmänniskor är här för att lyssna och prata om hur samhället förändras när internet kommer in.
I dag har jag själv suttit med i en panel om ”Balans mellan transparens och integritet”. I en och en halv timme skulle tjöta om samma sak. Hjälp.
I helgen fick vi som skulle delta ett mail där vi ombads inleda med varsitt anförande á fem minuter. Jag får alltid magnifik ångest över sånt där. I mångt och mycket kan man sammanfatta att hela jag drivs av prestationsångest. Att jag bygger upp gigantiska krav kring minsta småsak.
I mailet fick vi också instruktioner om att vi inte behövde använda någont presentation med bilder eller liknande. Prata lite. Just det. Prata lite.
När jag ska prata lite fritt så sitter jag och stammar, funderar samtidigt som jag pratar och vet aldrig hur min mening ska sluta.
Så jag tolkade direktiven så som en gymnasieelev hade tolkat en svensk-lärares skoluppgift. Jag förberedde mig som om det vore en retorikkurs. Och skrev ett ord-för-ord-manus för ett feminutersanförande.
Resultatet blev överambitiöst, det insåg jag så klart själv, men också roligt. Joakim Jardenberg satt bredvid mig i panelen och tog, i transparensens namn, upp en mobilkamera och livesände ut mitt manus på nätet, samtidigt som jag läste upp det. Som en slags transparens i transparensen.
Och här ligger det ute: (och vill man inte ha skakig mobilsändning kan man se en bättre version här)
Hursomhelst. Postar mitt manus senare! Nu ska jag lyssna på vad andra säger.