Jag sitter här lite i chock. Visst. Presskonferensens första halvtimme var väl inte den mest hätska. Knappa tio journalister på plats där vi mest lindade in oss i gospelhistoria, fick ställa några frågor om hur att vara skapare och framförare av lovsång, och hur det sedan känns att under konserter stå i absoluta skottlinjen för all tillbedjan (bra fråga, va? Mycket stolt).

Men sedan. 40 minuter in. När det var dags för fotografering med Kirk och hans supporting acts – Nordens soulstjärnor Samuel Ljungbladh och Ole Börud – så börjar Kirk trigga Samuel. ”Sing something”, säger han. 

Samuel börjar flacka med blicken under några sekunder, samlar sig och försöker. Kirk blir tagen. Visst, på det där amerikanska teatraliska sättet. Men ändå. Tagen. Ber Samuel köra igen. Och nu har Samuel hunnit hämta sig något. Tar ett större grepp om situationen och gör riktigt bra ifrån sig. Kirk går i taket. Är riktigt imponerad. Börjar prata i termer som ”Blue eyes soul”.

Och vänder sig mot Ole. Som är betydligt mer skeptisk. Men försöker sig på också. Och nu blir det extas i Kirks gäng. Bland de samlade journalister. Och hos mig själv. ”Wow – vanilla soul!!” utbrister Kirk!

Själv sitter jag här och sliter mig i håret för att förstå hur jag ska kunna plocka ut bara de här sekundrarna från mitt nästan timlånga livesända bambuserklipp. Men det får bli senare.

För nu: Kolla in klippet från presskonferensen, låt det ladda och scrolla fram till minut 40 och hör när nordes soulstjärnor imponerar på världens största gospelartist.