Vi som upplevde Kirk Franklin förra året har ett minne för livet tillsammans. En oförglömlig kväll. En konsert som var mer gudstjänst, mer allsång, mer deltagande än framträdande. 2500 av Sveriges mest hängivna gosplarne stod tillsammans och kunde varenda ord, varenda stavelse, i varje låt han framförde. Och i improvisationsdelen, när Kirk Franklin bjöd in publiken att önska låtar, önskades det låtar som han knappt mindes att han hade skrivit. Än mindre hans band.

Han var häpen. Tog sig för pannan många gånger om. Musikerna bytte instrument med varandra, konserten avslutades mitt i en takt, de_ville_inte_gå_av_scenen. Vi fick en känsla om att vi varit med om något fullkomligt unikt.

Så första frågan var naturlig. Den behövde inte ens ställas av någon av de närvarande journalisterna. Konsertarrangören gjorde det åt oss: Vad minns du från förra gången du var här?

Kirk: Ahh… When was that? What was the name of that city? Orebroa? Ok. Ahh…

Och så där fortsatte det. Konsertarrangören försökte förtvivlat påminna ”You remember, you were up there for three hours? We had to drag you off the stage?”

Kirk: Ohh.. Ah…

Journalister försöker fylla i: ”Yeah, I interviewed you, and there was a castle…”.

Då klarnar det för Kirk: Ah, yeah! I remember the castle! Was that really in Switzerland?

Ridå.

Kirk kommer inte ihåg ett jota från konserten förra året. Han minns inte den stalkeraktigt hängivna publiken. Han minns inte Örebrobunkern som pressat in alldeles för många i en perfekt gospeltrång lokal. Han minns inget alls.

Förutom Örebro slott.

Vi var några som pratade lite om det där efteråt. Vad det kan bero på. Visst, han ursäktade sig med att det var ett extremt pressat schema och otroligt många stopp. Och så var det säkert. Men var kvällen så ordinär? Var den inte lika unik för honom som för oss? Uppenbarligen inte.

På något sätt så är kanske det storheten i hans artisteri. Hans totala närvaro. Att han får oss som är där att känna oss som de enda i världen. Som att det vi upplever är det bästa som hänt.

Sedan vill jag gärna tro att kvällen visst var unik. Att vi bara inte gav hans minne tillräckligt med ledtrådar.

Det blir spännande att jämföra den med ikväll.