Jag såg Melodifestivalen för första gången i lördags. För i år alltså. Det är lite udda. Jag brukar sitt klistrad vid sådana där grejer. Det är en av få saker där det är fullkomligt socialt accepterat att vara brutalcynisk.
Man får såga kläder, sång och låtar vid fotknölarna utan att någon lyfter ögonbryn.
Jag förstår hursomhelst att jag inte har missat särskilt mycket. Ingela Pling skriver låttexterna, män i långt hår skriver låtar och klänningar görs av glitterpaljetter.
Och så är det de obligatoriska plagiatlåts-diskussionerna. I lördags var det Star pilots som gjorde vad som bara går att beskriva som en cover på Waiting for a star to fall med Boy meets girl. Kolla själva:
Och det är klart. Vi har sannolikt nått en punkt där det blir eko i kompositörsverige. Där vi sätter högre bpm på låtar, framför dem med pilotdräkt och sängkammarblickar.
Jag kan köpa det. Vi inspireras omedvetet av låtar vi har hört, tror vi är originella och förstår först i efterhand, när låten når 2,5 miljoner öron, att den redan var skriven.
Men då har jag betydligt svårare att förstå Stephan Berg som efter att ha kommit tvåa i Mello 1990, sju år satte sig ner och och skrev exakt samma låt. Och vann.
