Jag har ingen aning om det här hörs, eller fungerar.Men jag kilade ut och passade på att ta en snabbintervju med Thomas the merchandiser. Det vill säga han som säljer alla Delirious prylar.

Och om det här nu inte hörs (jag kan inte kontrollera kvallan) kan jag iaf berätta att bandets förra trummis är den som designar alla tishor, bandet godkänner och kommer alltid med synpunkter på tishorna. Martin är en smord sångare med ett budskap till världen, John (hette han så) är den roligaste i bandet (”han hoppar alltid på mig och bråkar”) och så sa han en massa annat som jag nu glömt.

Det räcker med en takt av de välbekanta tonerna för att hela publikhavet exploderar i ett igenkännande ”jaaa!”

Martin Smith mellansnackar.

Det har varit en hektisk turné, den här sista, och det märks att han är sliten. Trött, liksom. Han nyser, stannar upp och ber om vatten från publiken. Någon längst fram råkar uppenbarligen ha en kaffekopp i plast med vatten och räcker över den. Han flinar åt ”all the brand news Nikon here up front. Have you noticed this? Everybody have this shiny Nikons” frågar han gitarristen.

Sedan berömmer han Sverige. Att det alltid är bra att komma hit. ”And the food. The food we was served today was great”.

Nu går orgel och barnkör på till All Gods children

Det är lovsångskonsert. Med ett lovsångsrockband. Det är sångtext på storduk. Den här gången dock i avancerat videoformat. Och allt känns nu mycket mer förståeligt.

Lovsången inte lika forcerad. Den kommer naturligt. Och fokus är riktat bortanför bandet.

Helt i sin ordning.

Delirious har just rivit av sin första låt. Och även om det låter töntigt att inleda med ett gigantiskt blockljus framför ansiktet skapade det en fantastisk stämning inför upptakten av Rain down.

Bandet är klädda i grå kavajer och vita slipsar och jag har nästan glömt vilken fantastiskt känslig röst denne Martin Smith har. Hur sårbar den känns. Hur den ger melodier karaktär.

Det är mäktigt.

Delirious roddar om och publiken får mingla i foajén med chokladbollar och kaffe, om så vill. Och ett nummer av Dagen eller Ikon i hand.

Per-Johan Thörn kommer tillbaka från intervjun med Delirious. Något besviken. Han fick bara träffa trummisen och Gitarristen från bandet. Martin Smith himself bemödade sig inte komma. Ingen anledning gavs.

Glöm min förra post. Nu står det bortom alla tvivel att det här handlar om en lovsångsuppvärmning, snarare än en regelrätt spelning. Det hymlas inte om det. Det är lovsångsgudstjänst. Vi uppmanas sjunga med och man den gamla klassikern ”Så stor är vår Gud” spelas.

Mikael Jonsson kör en countrylåt och vi sjunger med. Klappar händer och jublar på det där lite småforcerade sättet vi svenskar gör när vi vill signalera att det är party innan det hunnit bli det.

Och det är väl inte så konstigt att man har lovsångsgudstjänst innan Delirious-spelning – världens största lovsångsrockband.

Det är sannerligen ett udda förband. Udda inte bara i bemärkelsen att de skiljer sig kraftigt från Delirious och sjunger på svenska, utan också för att alla låtar har text på storduk.

Om man skulle vara ofrikyrklig skulle man kalla det ett knasigt försök att uppmana till karaoke. Men nu är vi ju ju frikyrkliga, vilket innebär att text på storbildsskärm innebär lovsångstime.

När så andra, den något lugnare, låten avslutas är det spridda applåder. Får vi applådera? Eller borde vi be?

Underligt.

Det står en man på scenen som sjunger som en svensk Meatloaf. Och jag är inte helt säker på om det är bra eller dåligt.

Men klart är att förbandets öppningsnumret är väldigt olikt hela Delirious repertoar. Förbandet är förresten den intressanta kombinationen Folk, Jonas Sandwall och Michael Johnson. Det känns möjligtvis en aning medelålders.

(och, nej, bildspelet från konserten kommer inte göras med min mobilkamera)

Jag är här! På plats. I Sveriges Jerusalem. Här sitter frikyrkokids i alla åldrar med paprikamackor och läsk i kaffemuggar.

Det är knappast fullt. Och en viss avvaktande förväntan.

Kvällens konsertrecensent Per-Johan Thörn är på plats och har just kilat i väg på en intervju med Delirious. Sannolikt den sista svenska intervjun med bandet, någonsin.

Arrangör Andreas Joakimsson tror på fullsatt i kväll.