Jag vaknar i dag med ångest. En dröm har påmint mig om den obehagliga situationen som uppstod under en annan del av besöket på svd, igår.
Simon Bynert, som för några år sedan satt på min stol här på Dagen (och lyckades under den tiden mycket förtjänstfullt ranka Dagen.se som en av Sveriges bästa mediesajter), jobbar numera på svd. När jag stod och väntade på mina kollegor i receptionen ser jag Simon kommande vaggande inifrån redaktion redaktionen.
Vi ser varandra och jag ropar ”Men hallå!”
Han fortsätter vagga, nu mer osäkert och mycket långsamt, över åt mitt håll.
Är det inte Simon? Jorå. Han kommer närmare och jag ser ju att det är han. Väl?
Två meter bort säger jag, något osäkert, ”hur är det?”, men när han fortfarande inte svarar förstår jag att det definitivt inte är Simon Bynert.
Jag flackar med blicken, tiden går i ultrarapid, och han fortsätter vaggar lika osäkert framåt mot mig som han gjort de senaste 15 meterna.
När jag precis funnit mig, elegant ska skämta mig ur situationen med ett ”oj, du, vi känner inte varandra, haha” och säkerställa för oss båda att vi gjort ett misstag, ser jag hans blick. Han VET att vi (nu 1,5 meter från varandra) inte är bekanta, och har tagit mig för psykiskt sjuk.
Panik gör entré, och helt plötsligt låtsas jag prata med pelaren fem meter bakom honom, liksom för att finta att det är någon annan jag pratat med hela tiden. Höjer rösten lite, säger ”Ok, va bra!” och vinkar nervöst och ytterst genomskinligt till pelaren.
Mannen som inte är Simon Bynert vaggar förbi mig, ut genom dörren, skakar på huvet och gör sjukihuvetrörelser mot mig.
Antar jag.
Jag stod ju fortfarande och pratade med pelaren.