Jag går kvällskurser två dagar i veckan. Oftast bra, men i dag var det sömnigt. Nästan tråkigt. Så istället för att lyssna börjar jag iakta andra saker. Som min bordsgranne Carl. Det är en ordentlig typ. Med kavaj och sina saker prydligt organiserade på bordet. De papper vi fått är hålslagna och kategoriserade i en pärm. Han antecknar lydigt allt vår lärare skriver på whiteboarden.
Så tittar jag på mitt eget bord. Boken vi ska läsa i kan inte riktigt stänga. Jag har inte fixat någon bra väska, och dagens duggregn, tillsammans med att jag burit boken i handen har gjort att den vikt sig märkligt. Två papper sticker ut. Det är schemat för terminen. Tyckte det var lämpligt att låta den ligga i boken. Lättast att komma åt den så.
Mitt kollegieblock ligger också där. Eller kollegieblock… Det är lika mycket kollegieblock som pärm. Säkert 30 ohålslagna A4-papper ligger intryckta och väntar på att någon gång sorteras. Eller kanske snarare kastas.
Min och bordsgrannens skillnader är uppenbara. Jag antecknar lite, mest för syns skull. Det intressantaste fastnar ändå, resonerar jag.
Jag börjar tänka på de där som sitter i kyrkan och antecknar. Att Carl och de är lite av samma sort. Ni vet? De som alltid har med sig anteckningsblock till varenda undervisningstillfälle. Som skriver, skriver och skriver. Som längst upp på blocket redan förfyllt datum, predikantens namn, och ämnet, innan predikanten ens närmat sig mikrofonen. Som antecknar, antecknar. Skriver upp bibelord och citat.
Jag har alltid undrat så vad dessa personer gör med sina anteckningar. Hur de hjälps av dem. Om de någonsin slänger dem? Om de har höga travar med anteckningsblock liggandes på hyllor. Om annat får ge vika för att anteckningarna ska få plats. Om de har avancerade kategoriseringssystem? Kanske datoriserars de in i ett avancerat katalogsystem?
Eller vad som skulle hända om de var utan anteckningsblock. Vad som skulle hända om jag ryckte blocken från deras händer och sprang iväg? Om de skulle springa efter. Om de skulle få myror i brallan?
Så tar lektionen slut, jag får gå hem, och skriva ner dessa väsentligheter och undra om jag någonsin får veta.