Nyheten om Hans Johanssons plötsliga och oväntade död har berört en hel kristenhet.
På drygt två dygn har artikeln om Hans Johanssons borgång klickats upp som de senaste 30 dagarnas mest lästa artikel, och gårdagens statistik visade på hur chockerande nyheten varit.
Besökaren tycks ha återkommit till artikeln gång på gång, liksom för att försäkra sig om att det verkligen hänt.

Och visst känns allt märkligt. Även för oss på redaktionen. Vi har – uppenbarligen – alla någon slags relation till mannen som hade förmåga att tala till och engagera alla generationer.

Jag har, liksom de flesta frikyrkouppvuxna i min generation, lyssnat till hans sylvassa bibelstudium på festivalen Frizon. Jag minns inte särskilt mycket av vad han sa, men minns att jag imponerades av hur han lyckades förmedla ett ärligt och nyfiket sökande efter Gud som smittade.
Att han nu, vid en ålder av 57, ska behöva dö. Under en joggingrunda. Det känns obegripligt.
Själv finner jag störst stöd och förståelse för det obegripliga i något som Tomas Sjödins ska ha sagt:
Det handlar inte om att någon dött i förtid, utan hunnit leva ett helt liv. Deras liv.