Det räckte med en blick från Bengtzing, och en paljettklänning (eller var det en topp?) från Perelli för att inse att gårdagens utgång skulle vara gäspande förutsägbar.

Då var detaljerna roligare.

Som när den fiolspelande Calaisatjejen slutade, men fiolsolot  fortsatte spela.

Eller när doldisdeltagaren Daniel Mitsogiannis av Luuk presenterades hans främsta bedrift som ”mannen som sjöng in demon till Cara Mia”.
Var det någon som lyckades lyssna på hans sång istället för att jämföra vilken flopp Cara Mia hade blivit med denne man?

Eller Nordmans medeltida krock. Nyckelharpa, kedjor och medeltida dans. Och mitt i all denna djupa till smått bajsnödiga försök att verkligen få till en medeltida stämning dyker melodifestivalens körare, med Christer Björkmans pojkvän i spetsen, upp bakom och vickar rumpan i takt med musiken. Ridå.

Eller Luuks dansnummer. Hade Björns kortats? Refuserats? Varför fick Luuk hoppa in med detta nummer? Var det ytterligare ett försök från SVT att visa att man tar sitt ansvar som public service och slänger in finkultur mitt i fulkulturens högborg (jag är för övrigt bensäker på att detta är anledningen till att de svåra dansarna har funnits med överhuvudtaget)?

Roligast till sist: Mohikanmannen som alltid sätter på micken på de som går vidare. Ni vet? Rakad på sidorna av skallen, med massa blonderat hår som en tuppkam.
Kvällen till ära drog han på sig en tisha med ”Jag gillar hårdrock” skrivet över hela ryggen.
Man kan riktigt föreställa sig hur han vecka efter vecka, år efter år blivit hånad för att vara melodifestivalvinnarnas lakej. Hur hårda killar med i nitade jackor skrattat åt honom när han kommer hem och försöker försäkra att han inte bytt sida. Att han fortfarande älskar att avgrundsvrål och kängpunk.
Hur det till sist gick så långt att han tryckte upp en t-shirt.
Bara för att undstryka för hela Svenska folket ”Jag är här för pengarna, inget annat.”

Mycket roligt.

Så var det med det.
Godsöndag!