Jag sitter på ett hotell i Visby och inser att jag blivit utsatt för den bästa marknadsföringskomplott – någonsin.

Under påsken är jag på gotland. Här har jag växt upp, här bor mina föräldrar.
Men ändå så kunde jag inte hålla mig från att nappa på ett erbjudande.

”Bo på nyöppnade Solhem hotell – betala vad du vill!”

Säger ni det så. Jag som älskar att bo på hotell. Gå upp och ta lång tid på mig att frossa i frukostbuffén. Slänga täcket på golvet, och se hur det ligger fint uppbäddat när man kommer tillbaka på eftermiddagen.

Och så får jag välja mitt eget pris! Haha! En krona natten, sa jag för mig själv och ringde och bokade två nätter.

Så sitter jag här nu, incheckad och med ångest upp till halsmandlarna. Dygnspriset är över 1 000 kronor och jag förstår att det där med att stå där med två kronor kommer inte fungera.

Jag är offer för en lysnade marknadsföring.

Solhem hotell har såklart förstått att det inte finns en enda svensk som skulle få för sig att hosta upp 1 krona som betalning för en natt. Att när vi står där med våra rullväskor och ska checka ut och de ställer frågan ”Hur mycket tyckte du din hotellvistelse var värd” finns det inte en enda människa som kommer gräva i enkronorsfickan. Nej, vi blyga svenskar kommer snegla på den egentliga prislistan, och ha ångest för att tanken slagit oss att ens pruta en hundralapp.
Med denna vetskap har de fyllt ett helt hotell. Med människor fyllda av samvetskval.
Med mig i spetsen.

Jag sitter här på hotellrummet och darrar som ett asplöv för utcheckningen. Förbereder ett tal. Ett försvarstal. Där jag ska ta upp att jag egentligen har boende i Visby. Att jag bara ville testa det nya hotellet. Att bo på hotell. Att man inte får det så ofta, liksom.
Och så målar jag upp mardrömsscenarier. Att hotellreceptionisten kommer börja skrika av ilska när jag lägger fram två enkronor.
Att hon kommer fråga efter mitt namn, skriva ned det på en lapp och sedan skicka insändare till tidningen där hon i hånande ordalag skriver om den snikne gästen.

Men visst ska vi strunta i det? Visst ska jag bara övervinna den svenska blygheten? Vara lite ”osvensk”?

Visst?