Tillbaka på jobbet efter välvärd påskledighet. Jag har varit långt bort. På platser med uppringda modem. Sådana som skriker och tjuter som besatta när man ber de ringa upp.
Ja,hjälp.

Och så ser jag att ovanligt många av er undrar hur det gick på påskhotellet.

Jorå. Jag försökte förtränga betalningsmomentet under resten av mina två dagars hotellvistelse. Men på hotellfrukosten, bara minuter kvar tills utcheck sköljde allt över mig igen. Ångest. Paralyserande ångest. Kunde jag betala så lite för rum som är värt flera tusen? Så fortsatte dividerandet hela vägen till receptionen. Till och med i korridoren var jag tvungen att stanna och vänta två gånger för att ingen annan hotellgäst skulle vara i närheten när jag betalade. Eller inte betalade, som det snarare handlade om..

– Hej, då ska jag betala.
– Ok, vad vill du betala.
– Räcker en hundring?
– Ja, du bestämmer.
– Dåså.
– Då sätter jag upp 50 kronor per natt, alltså?
– Eh… ja, men gör det.

Så dunkar jag en hundring i desken och pinnar snabbt därifrån med rullväskan på släp.

Resterande del av dagen slits mitt jag mellan att dels svenne-skämmas för min obegripliga framfusighet och att dels tokjubla över att min skönt distanserade person som bokade hotellrummet till sist vann.