Den här posten är en del av serien Sommarrepriser – bloggposter från min tidigare blogg Loggbok – The Kristen Upplevelse

Jag hade antagligen aldrig gått om inte en nära vän insisterade på att jag behövde komma ut.

Så vi gick. Till bingohallen. Ja, en såndär med en person som sitter och ropar ut nummer med tillhörande bokstav och pensionärer som kluddar för siffror med specialutformade bingomarkeringspennor. Dit gick vi.
För det hade min väns kompisar testat tidigare, och då hade det vart kul.

Härmed avlägger jag därför följande extrem subjektiva (och något cyniska) rapport:

* Bingohallar är en pensionärers planet.
När de stegar in genom de avskärmade portarna klär de av sig allt vad som heter samhälle. Här inne existerar bara bingo, tanter och farbröder. Eventuellt några medelålders med tunnt, slitet hår och rökrynkiga överläppar.

* Unga människor är utomjordingar
Tydligast blir detta när vi, två killar och två tjejer, kommer och förläget (och förundrat!) frågar personalen (dvs de riktigt institutionerade) om hjälp. Damen granskar oss noga från topp till tå, suckar lite, och säger sedan ”Jaaaaa, har ni åldern inne då”. Vi har precis läst och lätt fnissat åt de stränga reglerna där vi bland annat sett minimiåldern på 18 år.
– Du där, till exempel. Har du verkligen åldern inne, säger hon och pekar på mig.
– Kan jag få se legitimation.
Jag dööööör. Jag har släpat mig in på en himla bingohall och ska nu skämmas ut genom att visa upp leg. Leg på bingohall. Jag som är 6 år över gränsen.
– Skämtar du med mig eller?, försöker jag coolt få fram samtidigt som jag, högröd, plockar fram plånbok och räcker fram mitt körkort och känner hur pensionärers blick bränner mig i nacken. Som att de vill flå mig och äta mig som bingosnacks.
– Jaha. Du har körkort. Då får vi väl anta att du är ok. Eller har du snott brorsans?, säger damen på fullaste allvar och granskar noga mitt körkort.
Här dyker flera frågor upp:
Vem fejkar ett leg för att gå och spela bingo? Har bingohallen varit med om detta förut? Är detta lika utbrett som falska leg på krog? Är bingo ett ungdomsfenomen som jag missat? Är det här någonting som man sitter och pratar om i skolbänkarna? ”Hörru, haru fixat leg till bingon? Kolla om du inte kan låna brorsans körkort!”

* Bingodamer kan få en att känna sig värdelös
Väl vid borden står den hotfulla bingodamen lutad över mig. Nu när jag har uppvisat godkänd ålder vill hon ta hand om mig. Adoptera mig. Göra mig till hennes egen. Så att jag kommer tillbaka. Om och om igen. Tills de har mig fast. Hon står där som en pomperipossa som dreglar efter hans och greta, och glor på min bingobricka när jag prickar in siffrorna. När jag inte hinner pricka i min siffra tillräckligt snabbt pekar hon suckande ut den åt mig. Jag blir stressad. Kommer efter igen. En gång tar hon upp en egen penna och kluddar i åt mig. Kanske är det ett försök att vara snäll. Pomperipossa-snäll. Jag känner mig liten. Och värdelös.

*Bingorösten vill dö
En uppgiven röst ljuder ur högtalarna ”Niklas 38, trea, åtta”. Det låter som hon plågas. Som att varje stavelse är en suck. Som att hon gett upp hoppet om dagen. När hon sedan bekräftar att någon fått bingo så är det som att all luft går ur henne. Som att ordet ”bingo” är en bekräftelse på att livet sucks. Som att hon är fången på planetet pensionär och insett att hon alltid kommer finnas där.

40 minuter senare står vi utanför bingohallen hundra kronor fattigare. Och skrattar. En upplevelse rikare