Den här posten är en del av serien Sommarrepriser – bloggposter från min tidigare blogg Loggbok – The Kristen Upplevelse

Hörrni, ni kristna som läser den här bloggen. Är ni inte trötta på att ni aldrig ser nån väckelse? Att ni aldrig ser stora genombrott? Att alltid nöja er med att se ”det stora i de små händelserna i vardagen”? Är ni inte trötta på att ni så sällan får ta i från tårna och göra nåt ordentligt som påverkar en större massa. Som gör att du och andra aldrig blir detsamma igen?
Oftare?
Jämt?

Själv är jag så sjukt trött på medelmåtteriet. Vart finns de där William Booth’isarna? Dagens Johannes Döparen’s? Sveriges Paulus’ar? Varför genererar vi (i Sverige) så få stolliga, sunda (nej, det är ingen paradox. Det krävs stollighet för att göra skillnad, men det krävs sundhet för att få mängder att hänga på – Kristi brud är exempel på bara stollig), kristna ledare? Föregångare? Som har skarpa sinnen för vad som är rätt, vilka områden vi – kristna – kan slå igenom just nu?

Är ni inte trötta på att vara medelmåttiga?

”A” satt och ojade sig om det här för ett tag sedan. Han menade att han hade så jobbigt med det kristna. Jo, han trodde på Gud, och visst, han var ”kristen”. Men han var så trött på att leva halvdant. I halvmesyr. Att känna att han alltid lämnade kyrkan med samma känsla: ”Hjälp vad mesigt”. Om han skulle vara kristen så ville han löpa hela linan ut. Han vill l-e-v-a kristen. Sluta snacka, leva fullt ut. Göra vad som krävdes.
Men sen kom han fram till att han inte orkade.

Jag håller med honom. Jag orkar inte heller. Det krävs mycket. Och det kräver att man drar hela tiden. Det borde startas ett nätverk för stolliga, sunda kristna. Eller de som vill vara stolliga sunda kristna. Att peppa varandra. Att dra varandra.

För oss som vill vara stolliga, men inte vågar löpa hela linan ut, så försöker vi på andra sätt (och här är vi många!). Vi söker oss oftast inåt i kyrkligheten. Är internradikala. Säger saker som att ”vårt missionsfält är att peppa de redan kristna att bli radikalare”. Och så skapar vi skolor, kampanjer, siter och material för att peppa andra att nå de som vi själva aktar oss för. Men den introverta förkunnelsen tenderar att bli lätt ihålig när man inte skördat framgång utanför kyrkans väggar.

Vi behöver fler Davids. Jag vill vara en David. Vi skulle behöva nån återhämtningskurs. En anonym så även vi kristna med stor stolthet inte offentligt inte hade gått i spillror. En variant av AA. Anonyma Religiösa? Som väcker oss från sekulariseringens vagga. Som hjälper oss slå oss på bröstet och se vår potential som kristus soldater?

I mars slutar jag min tjänst i frälsis. Då ska jag göra något annat. Då ska jag inte sitta på ett kontor och jobba med att andra ska bli soldater för Jesus. Då vill jag själv vara en soldat för Jesus. Möta vanligt folk. Inte sitta i ett rum i min lägenhet utan kontakt med andra.

Sen kanske det är skitsnack. Men nu har jag tänkt tanken i alla fall. Alltid ett steg framåt, lurar jag mig själv.