Jag har fått ett presskort. Det ger särskilda minnen.

Första gången jag var på Frizon var för fyra år sedan. Jag arbetade som distriktsungdomskonsulent (den längsta arbetstitel jag någonsin haft) inom Frälsningsarmén och var här i en egenskapad mission om att göra Frälsningsarmén mer ekumeniskt.

I mitt arbete ingick dels att skapa arrangemang för unga i mitt distrikt och i samfundet i stort och jag var urbota trött på att vi hela tiden isolerade oss. Att vi, istället för att se att det fanns församlingar hundra meter bort, skulle samla 50 pers från 12 städer för att prata om Jesus. Det är klart att det gav en slags samfundsidentitet (och att det var viktigt för ett krympande samfund) men samtidigt isolerade det och utarmade våra få goda ledarresurser.

Kvar stod vi allt som oftast utpumpade och med en känsla av ”är vi inte fler?”.

Min idé var därför att åka till Frizon och skriva ett reportage om festivalen till Frälsningsarméns interna tidning. Förhoppningen var att det skulle spridas ringar på vattnet om ett arrangemang där ledare och unga kunde komma för att fylla på, möta nytt och inse – Vi är riktigt, riktigt många; riktigt, riktigt vanliga; och vi har riktigt, riktigt kul.

Jag skaffade ett presskort, åkte hit, skrev mitt reportage och ungdomsenheten på Frälsningsarmén blev riktigt arga. Detta eftersom Frizon året efter krockade med det årliga ”Sång och MusikSkolan”. Hur kunde vi styra bort våra ungdomar från vårt eget arrangemang?

Jag suckade, skakade på huvudet och insåg att man inte förstått någonting av det jag försökt säga om både Frizon och ekumenik.

Allt det där kommer tillbaka till mig när jag ser det där presskortet.
Och så blir jag glad. För jag vet att Frälsningsarmén nu är här. Med många från hela Sverige. De slår upp tält och umgås över samfundsgränser. Hittar nya vänner och inser att den tro de får kämpa hårt för i en skolvardag här helt plötsligt får en Frizon. En boost till och med.

Det känns vackert.