Det är eftermöte. Men ett annorlunda eftermöte. Delvis.

Jag har varit på min en hel del ungdomsmöten under min uppväxt. Härliga predikningar där predikanten eller annan lett in i eftermötet. Bett någon duktig sätta sig vid pianot och sedan, likt en pampig film, byggt upp en stämning med hjälp av musik. Utmanat och talat i crescendo. Ni vet, som de där Braveheart-talen. De som hålls alldeles innan de ska ut i något krig.

Och precis som krigarna på film ingjöts mod att ta omöjliga steg i kriget som skulle börja om trettio sekunder så drogs jag med att ta de där nya besluten under gudstjänten. Att Leva Livet Med Jesus. Igen. Det var känslor och tårar. Det var Jesusrop och sånger.

Men gemensamt för alla de där nystartsbesluten var att de dog. Om inte dagen efter lägrets/konferensens/festivalens slut, så en vecka efter att jag kom hem.

Men kvällens eftermöte i Ladan blir annorlunda. Josefin Fållsten går upp efter predikan. Hon är märkbart berörd. Lovsångsbandet spelar inte. Och hon våndas inför vad hon ska säga: Ytterligare en himla inbjudan. Hon är liksom medveten om det själv. Säger det till och med.

Men hon gör den ändå. Ger utmaningen om att vända om. Och uttrycker till och med någon slags avsmak mot stämningsbyggande lovsång som hjälper känslorna att lyfta. Att de inte får avgöra.

Till slut har hon inget mer att säga. Och någon slags liturgi tar över. Som att det omöjligt bara skulle kunna vara tyst. Att jag skulle få sitta här med mina egna tankar och våndas över om jag verkligen vill eller klarar av att ta det där beslutet.

Men vad göra? Lovsångsbandet kommer upp.

Det blir klassiskt eftermöte i 15 minuter.

Sedan kommer Josefin upp igen. Lovsångsbandet tystnar. Och nu blir det riktigt starkt.

”Vet ni vad? Det känns piss att stå här och göra den här utmaningen. För mitt liv har en story om att jag följde en sådan och blev fruktansvärt besviken. För Gud fungerade inte. Men mycket har hänt sedan dess och Gud har läkt många sår. Och nu står jag i – ”vad har vi egentligen för val?” Och jag kan inte komma bort från den frågan. För ska man göra kristengrejen ska man göra det rejält. Och det gör mig skiträdd.”

Och helt plöstligt ropar hela min kropp efter mer.

Efter att ständigt matas med historier med lyckliga slut, väckelser, omvändelser, och helanden står här en människa som inte riktigt är klar. En trasig människa! En okomplett människa! Någon som vill kämpa! Som insett att Gud är sanningen och inte riktigt vet vad mer att göra än att ta konsekvensen av en sanning som inte går att vända sig bort från.

Tänk vad mycket mer av det vi behöver.

Men då tog mötet slut.