Visst är det kittlande? Det här med att kalla någon CP? Det är så förbjudet det kan bli. Och när Jonas Helgesson i ”Förtältet” intervjuades om sitt liv och sin bok så märktes det att det tog en stund innan de samlade visste hur de skulle förhålla sig till det.

För han skämtar, den där Jonas. Och är rolig. Riktigt rolig. Men mellan orden tar spasmer plats och det tar en stund innan han kommer till sin poäng. Och under den där tiden hinner man tänka rätt mycket. Intervjuaren verkar fundera på om hon verkligen kommer uppfatta alla ord han säger, publiken om det verkligen är ok att skratta när Jonas drar ett skämt om något kroppsligt cp-problem.

Till en början blir det ”ååh”-känsla på skratten. ”Vad gulligt – han kan skämtaTills man tycks förstå att han faktiskt är som vem som helst. Med grejen att massa spasmer i kroppen gör att den inte lyder honom riktigt som han vill. Det är en intressant process att iakta. Där publiken till sist inser just det: Att Jonas är som dem. Till sist blir publiken så bekväm, och skratten desto mer naturliga.

Och det är egentligen precis hans budskap. Att Jonas är Jonas. Inte definerad efter hur han ser ut eller pratar. Utan för den han är.

Otroligt fascinerande människa.

Det blir att gå på hans stå-upp ikväll också.