Kristet utseende

Den här posten är en del av serien Sommarrepriser – bloggposter från min tidigare blogg Loggbok – The Kristen Upplevelse

Igår pratade jag och några vänner om kristet utseende. Hur man på stan ibland kan se om någon är kristen. Utifrån hur de klär sig och rör sig.
Alla gör säkert inte det, men det visade sig att åtminstone två till av oss samlade menade att de några gånger tänkt ”den här måste vara kristen” utifrån att de bara sett personen på håll, och att det senare visade sig vara rätt.

Säkert beror det på att man har växt upp i en frikyrklig kultur, och då har lättare att känna igen det som kännetecknar vår kultur. Men det är svårt att sätta fingret på det.
Jag försökte definiera det genom att mena att unga kristna ofta klär sig tuffare än vad de egentligen är. Att man på något sätt längtar så mycket efter att vara som alla andra, att man åtminstone genom klädsel kan få vara lite ”världslig”. Att man tar varje osyndig chans att få passa in. Och då blir det lätt påklistrat. En ytlig halvmesyr. Eller?

Tankarna gick för mig vidare kring min teori om kristnas utseendefixering. En helt ovetenskaplig observation är att den är särskilt stor i de sammanhang och städer där frikyrkan är stor. Här, eller då, samlas kristna ungdomar tillsammans på festivaler, storsamlingar eller konferenser och det är alltid påfallande ”korrekt” klädsel. Väldigt modemedvetet, väldigt snyggt gränsande till sexigt, och väldigt hippt. Sminket ligger perfekt, pudret ligger djupt och håret ligger vaxat.

Min teori kring varför det ofta blir så väldigt ytligt är att vi saknar alkohol. Alla är ju såklart drabbade av samhällets utseendefixering. Men till skillnad från de världsliga sammanhangen har kristna inte tillgång till alkoholen – the relaxer. Alkoholen gör att vi slappnar av, får en ursäkt att fula oss och kommer bort fårn det perfekta. Kristna har oftast inte tillgång till det. Därför måste vi bibehålla det perfekta utseendet hela kvällen (samhället har ju lärt oss att vi måste vara perfekta så länge vi är medvetna om att vi kan vara perfekta) och därav den extrema utseendefixeringen.

Tragiskt? Mycket.
Men kanske realistiskt?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.