Ser på ett avsnitt av Desperate Housewives. Det ska sjungas i kyrkan och man bråkar om vem som ska ackompanjera dottern. Den mer musikaliska modern säger till dottern:
”Remember this is church. Judging will occure”

Är det såhär man ser på kyrkan idag? Det är kanske inte konstigt med den syndakatalog vi skapat, men inte desto mindre skrämmande.

En nära vän brukar alltid påpeka för mig hur dömande jag är. Säkert har hon oftast rätt, även fast jag inte vill erkänna det. Hon, som inte är uppväxt i kyrkan, påpekade som nyfrälst hur hon aldrig träffat mer trångsynta och dömande människor än i kyrkan. Mina okristna vänner är obekväma med att berätta dumma grejer de gjort för de är rädda att jag ska döma dem. De säger att de inte tycker jag dömer dem, men de har blivit brända av andra kristna.

När blev det såhär?

Antagligen när vi kristna slutade att orka söka oss till Jesus men höll hårt fast i det vi lärt oss i kyrkan. Regler. Ramar. Sånt som är greppbart och tillgängligt när det andliga och ogreppbara blir otillgängligt. Helt plötsligt blev då ramarnas bevarande viktigare än bevarandet av innehållet. Och helt plötsligt har innehållet försvunnit och kvar finns bara ramar. Och gränser. Och regler. Och dömanden av andra som går mot dem.

Usch.

Jag fruktar för att vara påväg mot samma håll själv. Till ett fisljummet kristet liv. Där jag är för upptagen att hålla gränserna intakta och glömmer vad det är jag vaktar.

När kristendom blir smink, då förvandlas kyrkan till en domstol.

Gud hjälp oss vakna.