Den här posten är en del av serien Sommarrepriser – bloggposter från min tidigare blogg Loggbok – The Kristen Upplevelse

Det här med att svära skulle väl va skönt. Att bara dra in lite svordomar då och då när man känner sig lite frustrerad. Det skulle liksom göra det lite enklare. Och gör man det dessutom sparsamt skulle folk fatta hur förbannad man var när man väl tog till de där orden.
Sådär har jag gått runt och tänkt ett bra tag nu. Tills idag. Då sjönk äntligen min väns ord in i mig.

Minns inte riktigt när han sa det. Antagligen i samband med att någon i hans närhet svor och generat la handen över munnen och ursäktade sig (hon svor ju framför en kristen!). Jag tror det var då, min vän med en axelryckning drog den snärtiga repliken: ”Spelar ingen roll. Har du inte andra ord att beskriva det så – fine”.
Jag minns att hon blev ställd och att jag satt och fnissade. Men sen var det inte mer med det. Jag tänkte antagligen att det var en ovanligt vältajmad intränad kristenreplik (ni vet, som tex ”jag älskar syndaren, inte synden”, eller ”det är den fria viljan” eller ”det kan lika gärna vara sju miljoner år som sju dagar”).
Tills idag. Då insåg jag att det verkligen handlar om taskigt ordförråd.

Jag är själv irriterad på mina trötta meningsvändningar ”Helt plötsligt”, ”Så slår det mig” osv. Det är platt och ljummet. Jag har insett att jag kommit till punkten där jag bittert måste inse att jag behöver fylla på mitt ordförråd.
I ljuset av det här blev det än mer självklart: Hur fattigt det är att svära.

Twisten är att här kommer plötsligt (du ser! Förrådet är slut igen.) Jesus in i bilden. Han var ju sjutusans (well..) arg hela tiden. På alla skithuven (aj!) till fariséer. Men istället för att gå runt och slänga vedertagna djävulsnamn verkade han låta sin innersta, antagligen högst intellektuella, ilska tala. Ut kom öknamn som ”huggormsyngel”, ”skrymtare” och ”hycklare” och när ett ord inte räckte till stannade han upp och drog en liknelse istället. Kort eller lång.

Poängen är att det blir tamt och fattigt att slänga sig med svordomar som substitut för komma- eller punktering. Att det kanske till och med säger en del om mig som människa, hur jag väljer att använda mina ord?
Och hur mycket jag än vill beblanda mig, utan att tappa sälta (ey, kolla, vi kristna kan snacka i koder – den där meningen kan väl omöjligt en icke invigd kristen hänga med på?), så blir det totalt poänglöst, ja, nästan imbecillt, att svära.

Konklusionen är – What would Jesus do.
Nä, det var ett skämt.

ps. Ni bibelsprängda bloggläsare – vad var det mer för skälsord Jesus använde? Hjälp mig här! ds