Den här posten är en del av serien Sommarrepriser – bloggposter från min tidigare blogg Loggbok – The Kristen Upplevelse

Per Gessle spelas på radion under ett av mina favoritprogram. Jag blir lika förvånad varje gång. Jag kan för mitt liv inte förstå hur denne man kan få så mycket utrymme. Hur han kan uppskattas så mycket. Hur svenska folket – som annars beskaffats med en ganska god musiksmak – har förtrollats av denna 40(50?)-åriga låtsastonårings solnedgångs-låtar.
”En händig man” spelas och Gessle pressar sin röst hes. Jag blir nästan arg. Känner att mina öron blir kränkta. Men jag byter inte kanal. Då kommer jag glömma att byta tillbaka. Och det här programmet vill jag höra. De har bara gjort ett snedsteg, intalar jag mig. Egentligen har de menat att spela något annat. Kommit på det försent. Inte kunnat bryta. Så jag fortsätter lyssna. Försöker inte bry mig.
Det misslyckas.

Det är som att Gessle hittat en lucka i den svenska musiksjälen. Ett säkerhetshål i våra musikaliska gener som vi ännu inte lyckats täppa till. Som att han med sitt låtsaskänsliga darr på rösten trängt sig in i vårt förstånd, slagit bort all sans och reson och nått in till konsument-nerven. I blindo och impulsartat springer vi ut och köper låtar, skivor, konsertbiljetter. Det måste handla om en bugg vi ännu inte löst. Som behöver några generationer till på sig för att komma till besinning.
Hur kan han annars komma undan med ett namn som ”Gyllene tider”? (Vad är det? Ett coverband från Västerås som spelar 60-talshits?)
Hur kan man annars få ett genombrott med ”Tänk att få sätta på flickorna på TV2”?
Hur kan vi annars charmas av någon som sjunger med stängda ögon och spänd överläpp?

Per Gessle är vårt lands svar på Julio Iglesias. Smörmannen som lyckades charma tonårtssnärtor med att darra på rösten i rätt tillfälle i sina låtar. Gessle är den mannen på svenska. Gessle har justerat vad svensk sexappeal är. Genom sitt inträde på svenska popscenen visade han hur svensk radhussexighet gestaltas. Det var ett begrepp vi tidigare inte visste om fanns. Men helt plötsligt står det klart. Hur man gör för att vinna tjejer. Det spelar ingen roll att det inte finns någon reson bakom det. Vi är fötrollade. Av mannen som fostrat generationer i hur man får låtar att vara innehållslöst känslosamma. Hur man spelar gitarr med axlar i öronhöjd. Hur man visksjunger.

Snart ser vi antagligen Enrique Gessle i Sverige. En mer uthållig version av Joakim Hillson som med sin pappas pengar och gener kommer fortsätta plåga oss. Kanske något justerat. Kanske genom ytterligare ett säkerhetshål.