Den här posten är en del av serien Sommarrepriser – bloggposter från min tidigare blogg Loggbok – The Kristen Upplevelse

Jag var på familjegudstjänst i söndags. Fast inte på ”familjgudstjänst”. För så heter det ju inte längre. Det slår mig när sitter där i kyrkbänken. ”Familjegudstjänst” har blivit kyrkans nya ickeord. Ett tabu, om så vill. Det är som att församlingsledningar runt om i hela Sverige utvecklat en gemensam allergi mot ordet. Att det är ok att kalla det vad som helst sålänge ”familjegudstjänst” undviks.
Istället har man namn som ”Gudstjänst för stora och små”, ”Gudstjänst för alla generationer” eller ”Tillsammansgudstjänst”. En del kyrkor tar i extra mycket och döper helt friassocierat till ”ABC-gudstjänst” eller ”Äventyret”.

Det är såklart inte helt oävet. Antagligen har kyrkor landet över gått igenom samma kris. Familjegudstjänsterna har känts uteslutande för dem utan familj och unga vuxna och så har den där tredje söndagen varannan månad bara blivit en gudstjänst för barnvagnsfamiljer.
Att byta namn är antagligen bara ett enkelt psykologiskt knep för att få dit dem som känt sig uteslutna av ordet ”familjegudstjänst”. Ett klassiskt föräldrapsykknep.
Mina föräldrar gjorde en liknande grej med mig och mitt mjölkdrickande. Jag vägrade dricka utgången mjölk. Då hällde de helt enkelt i den utgångna mjölken i mjölkpaket där bästföre-datumet inte gått ut och ställde fram för mig att drick. Och jag drack. Precis som de familjelösa masar sig till ”Tillsammansgudstjänsten” eller ”Äventyret” i tro att det är en gudstjänst utan ”familj” före.

Sen kan man fråga sig om man känner sig mindre utesluten under gudstjänsten bara för att den har ett annat namn. Om problemet inte ligger på en annan nivå? För precis som jag visste att mina föräldrar fifflat med mjölken är väl känslan under en familjegudstjänst fortfarande densamma? Att gudstjänsten inte är för mig, utan för familjer?

Den känslan hade iaf jag i söndags när jag satt där i bänkraden och barnen for upp och ner från scenen och kändes som söta paljetter i ett skådespel.
Jörgen Lithell, barnevangelist (och son till grundaren av korvfabriken Lithells – där fick ni dagens frikyrkoskvaller), ledde gudstjänsten och hade tränat en barnkör till mötet. Under fyra minuter under mötet lyckades han dock sätta fingret på problemet. Vi samlades i grupper om fyra i bänkraderna och fick minuterna på oss att diskutera ”Hur ska vi göra för att alla generationer och alla sorters människor med alla sorters musiksmaker kan samlas under samma tak?”. Kyrkan är relativt ensamma med att försöka samla alla åldrar och personligheter. Men vi verkar beslutsamma med att det ska gå. Såna här samtal kanske leder till förståelsen att det inte går, eller uppenbarelsen hur det ska gå.

Men tills dess sitter vi där på bänkraderna under ”Tillsammansgudstjänsten” och känner oss pålurad utgången mjölk.