Wilhelm Blixt skriver en bra recension av Blindsides konsert med lågt betyg. Läs den här. Helt rätt analys.

Men för min del får han gärna ryta hårdare. För Blindside gjorde en riktigt märklig spelning.

De kom av sig, började om, bytte låtar och tejpade mickar under konserten. Men allra märkligast var deras…scen…story? Wille berörde den lite. Men förklara den här symboliken för mig:

Iklädda sorgeband var de första 20 minuterna lugna, lite melankoliska. Efter 20 minuter gick alla av scenen. I två minuter fick vi stå och se på tom scen till inspelad musik. Är det slut? Gör de gemensamt klädbyte? Blir det surprisefyrverkerier?

Inget händer.

Till sist kommer de ut, sliter av sina sorgeband och kastar de till publiken, drar av ett skynke från förstärkarna så att två vita målade duvor blir synliga. Och så spelar de igen.

Nån slags uppståndelsegrej? Från död till frälsning? You tell me. Oklart och fantastiskt otydligt. De flesta jag pratade märkte inte ens av sorgebanden eller duvorna.

Efter ”uppståndelsen” lyfter dock konserten något och når normala höjder mot slutet när hitlåtar radas upp.

Men då har redan halva publiken redan lämnat.

Ledsen. Det här föll pladask. Wilhelms tvåa är ett snällt betyg.