Hur konserten var?

Gåshud, gudsmöte och ett jammande som inte var av denna jord.

Så kändes det i alla fall. Och det där jammandet och improvisationen. De där sångerna som wailades fram. De där lustiga dansstegen som kändes så plötsliga. Gör de så varje gång?

Det går inte att komma ifrån känslan att vi som var där fick vara med om något unikt. En konsert som avslutades mitt i en takt. Då organistbobby hade tyckt det var lämpligt att byta instrument med trummisen. Och Kirk detsamma med pianosnubben. Ett kaos. Ett jammande kaos.

Och man kunde inte annat än att skaka på huvudet och skratta. Åt den fulländade musikaliteten hos 13 musiker. Så avslappnade. Som pianisten som käkade ett äpple medan han satte ackorden med den andra handen. Eller gitarristen som satte sina toner med vänsterhanden samtidigt som han fotade med andra handen.

Och så Kirk Franklin själv.

Kirk ägde kvällen. Egentligen är det oklart vad han gör där på scenen. Inte sjunger han särskilt mycket. Och knappast dirigerar han någon. Men utan honom hade konserten varit en uppvisning. Nu blir det istället show. Han är liiksom den livsgivanden nerven. Stönar, studsar, dansar, pekar och ler. Och aldrig har väl så lite kropp fyllt ut så mycket scen.

Och publiken jublade.

Eller ”publiken”… Det kanske är mer rättvist att kalla dem kören.

För samlade ikväll var hela Sveriges körelit. Inslussade från alla möjliga hålor där nittiotalets gospelfeber ännu inte lagt sig. Här kunde mikrofonen kastas ut till valfri person i publiken för improviserat solo. Och Kirk märkte, tycktes förstå.

För det här var kvällen då Kirk blev förälskad i Sverige. Eller åtminstone vi i honom.

Så var kvällen perfekt? Nej.

Hade jag varit född tio år tidigare, levt med (och uppskattat) mer än hans två senaste album hade jag sannolikt fått den musikaliska orgasm som texten ovan hintar om.

Men halvvägs igenom, där vid orgelpotpurrit, så fick Kirkan för sig att först få hicka på Brighter Day och sedan spela igenom hela hans karriärs låtar innan 2002. Och den är… tja, tråkig.

Men vem är jag att sitta här och klaga. Jag som fått uppleva något unikt.

Kom tillbaka nästa år och låt mig få uppleva det igen, Kirk!

Bäst: De softa partierna. Där hela rummet skalades av och Gud tog plats. Och hela den körskolade publiken sjöng. Hjälp.

Sämst: Scenkläderna. Oklart om baggaget försvunnit på planet, eller om de bara hade en casual friday. Men scenklädd, det var bara Kirk. Övriga varierade mellan mysbyxor, stortisha och fotbollströja. På gränsen till arrogant.