Jag har inte lust att säga varken det ena eller det andra om abort. Just nu har det ingen betydelse ifall det är rätt eller fel, eller ens om det är en komplicerad fråga. Den här bloggposten handlar inte om det.

Organisationen Människorätt menar att deras bilder är ett sätt att skrämma till förstånd – att få insikt i vad man menar är rätt i frågan om abort.

Men den bild som Dagens Jonatan Sverker har tagit från söndagens demonstration skrämmer mig på ett helt annat sätt.

För det jag ser är inte demonstranter eller gudstjänstbesökare som iaktar med ena ögonbrynet höjt.

Istället ser jag en femårig tjej med nyflätade flätor som förbryllat och nyfiket iaktar bilder på ett blodslamsigt foster medan hennes mamma med raska steg försöker dra henne förbi.

Och allt detta gör mig så oförstående. Varför väljer organisationens ordförande att åka 35 mil från Stockholm till Jönköping för att – för barn – visa bilder som är så blodiga och äckliga att hade de varit i en våldsfilm hade de haft 15-årsgräns.

Hur tänkte de?

När så gudstjänsten och söndagsskolan började stod skakiga barn innanför Jönköping pingsts glasade dörrar och vägrade gå ut. Inte så länge de blodiga barnen på bilderna fanns kvar.

Det fick till slut MRO att packa ihop. Och jag undrar så hur tankarna då gick. Om man insåg att man gått för långt. Om de förstått att de gick över gränsen när de gav hundratals barn möjligheten att drömma mardrömmar om röda blodiga, trasiga bebisar? Att de skämdes lite?

MRO: Ni får gärna skrämmas, hetsa och vara så skarpa ni bara vill, så länge ni gör det mot oss som är vuxna. Som kan förstå, bryta ned och ta till oss.

Om inte annat för att kommentarerna då har större chans att handla om abort, istället om hur femåringar inte kommer kunna sova inatt.