Majesty spelar och det är ingen överdrift om jag säger att publiken överröster Martin Smith. Det är en överväldigande kör av lovsångare med sträckta händer.

Martin Smith vaggar fram och tillbaka. Låter sången övergå till How great is our god.

Och jag tänker att det måste vara svårt att stå där. Kväll efter kväll och vara centrum för människors tillbedjan. Hur svårt det måste vara att hålla självdistans. Låta det riktas förbi ens egen person.

Särskilt när det, som det nu gör, övergår i en väldigt mycket mer utpräglad vanlig konsertlåt. Med mindre lovsångsfokus och mer bandfokus.