Det var lite synd i torsdags. Jag kom för sent till första stoppet på min fördomskrossarturné. Tydligen slutade predikantveckan en stund efter ett, och när jag kom, tjugo i två, var lokalen på väg att tömmas. Trist.
Men även om jag inte fick smaka på hårda ryggdunkar fick jag flera nyfikna och uppskattande handslag. Nog trevligt det. Och bland dessa herrar var det knappast några spända skjortor över buken. Snarare tvärtom. Det var herrar som jag annars hade antagit för biologilärare, gatumusikanter och bilmekaniker. Trevliga allihop.
Stopp två gick betydligt bättre. Baletten Nötknäpparen på Kungliga operan.
De första minutrarna gick mest åt att dokumentera miljön runt omkring.
Särskilt den gigantiska takkronan precis ovanför. Vi försökte räkna ut om vi hade dött i fall kronan hade lossnat. Vi kom fram till att vi skulle klara oss precis. Möjligtvis hade vi dött av splittret.
Sedan analyserades omgivningen. Jag insåg snabbt att det inte fanns en enda minkpäls på plats. Däremot en hel del tjejer i tonåren som inte tagit av sig jackan. Det förtog en del av exklusiviteten. Jag hade inte haft något emot fler rynkade pannor och strama hårknutar.
(i bilden ovan tror vi att den suddiga flickan i rött sannolikt hade haft mycket svårt att överleva ett takkrone-fall. Jag ville varna henne, men det kändes inte helt friskt.)
Och själva baletten? Jag förstod mer än vad jag trodde. Rycktes stundtals med i hoppen. Samtidigt som jag stundtals blev besviken över att det kunde vara så osynkat.
Så förundrades jag över dessa dräkter. Det var som en liten tidsmaskin tillbaka till högstadiet och det där som kallades ”jazzbyxor”. Så tajta och tunna att tjejerna lika gärna kunde målat vitt direkt på benen. Att det på sjuttiotalet riktades kritik mot Agneta Fältskog för hennes alldels för tajta byxor, samtidigt som balettmänniskor fått flexa buttox på operor i århundraden, är obegripligt.
(foto: Carl Thorborg)
Det var en bra kväll. Framförallt är jag nöjd med att få fördomar krossade. Få saker gör mig mer nöjd.
Och nu? Opera?