För ett tag sedan träffade jag en vän som är på väg att avsluta sin journalistutbildning. Han berättade då om sin praktik på Aftonbladet och en av hans senaste uppgifter – att sitta lurpass utanför Wanja Lundby-Wedins hem. Det var mitt under AMF-skandalen och hans uppgift var att kasta sig över Wanja ifall hon kom hem. Och fick han inget svar så skulle det bli nyhet också.
Jag reflekterade då över att det var typiskt att sätta en praktikant på det lägsta av sysslorna: Buskage-journalistik.
Jag minns hela det där samtalet i dag när jag läser om Expressens hysteriskt pinsamma miss. De har intervjuat och hängt ut fel ”Wanja”.
Expressen skickar ut reportern [namnet borttaget på reporterns begäran] för att ligga lurpass (precis som min praktiserande vän) på Wanja. Nu är det nya skandaler på gång och Wanja ska krävas på svar.
Plötsligt dyker hon upp. Reporter och fotograf (Tommy Pedersen) hoppar fram från sitt ”buskage”, blixtrar smattrar och frågor haglar: ”Har du tagit upp din makes gratisboende i dina deklarationer”. ”Vill du inte svara på det”. ”Kan du inte svara på…”. ”När kan vi få svar”. ”Om du inte kan prata i kväll när kan vi få besked”.
Så försvinner hon. Antagligen in i någon trappuppgång. Det enda reportern har är nekande svar i minst fyra olika former. Och fotograf-Tommy några bilder på en mycket irriterad kvinna.
Det räcker. Tydligen. För dagen efter – i dag – skriver Expressen med krigsrubriker:

Den kvinna som man antagit vara Wanja var arrogant, menar man. Och bilderna får gestalta hennes utbrott. Men problemet är att ingen tagit sig tid att kontrollera att det verkligen är Wanja. Eller kontrollerat… Ingen tycks ens ha tittat på bilderna. Reporten kan inte ens ha lyft blicken från blocket? Fotografen Tommy Pedersens närminne måste ha grusats av adrenalin?
För det räcker att komma lite närmare för att se att det är någon helt annan kvinna. Som antagligen bara ville komma bort från några idioter med kamera och block.

En kvinna. Okänd. Som möjligtvis har samma hårfärg, ålder och glasögon som Wanja.
Expressens misstag är obegripligt. Visst – det var mörkt ute. Fine – det rusade adrenalin genom reportrarnas kroppar. Ok – deadline var nära. Men det ursäktar knappast att inte kunna urskilja en av Sveriges nu mest uppmärksammade chefer från en vanlig svenssonkvinna.
Ansvarskedjan är lång. Den börjar med reportern – förvisso förhållandevis ny i branschen (men har skrivit för rikspress sedan åtminstone 2005) – som har bevakat LO-basen Wanja tidigare. Trots det kommer han tillbaka till redaktionen i tron att han fått fyra nej från LO-basen. Vad som sedan händer är obegripligt.
Att bild, rubrik och pratminus kan passera fotograf, redaktör, redigerare, nattchef och slutligen chefredaktör för att sedan gå i tryck är _helt_ otroligt.
Jag hyllar då och då Expressen och främst deras chefredaktör Thomas Mattsson för hur de tar kvällstidning till nya höjder. Inte minst genom att vara så transparenta och öppna för den sociala webben. Och Mattsson är transparent även nu.
På sin blogg ursäktar han Expressens fadäs. Och han krälar, som sig bör, i stoftet.
Men det är svårt att se hur skam kan läka det som hänt.
Kvällspressen hävdar ofta att man ska och bör ligga nära gränserna. Thomas Mattsson har på sin blogg till och med upprättat en egen kategori för just… gränsöverskrivning – ”Ursäkter”. Men frågan är vilka vinster Expressen har av att stå utanför Wanjas hem sent på kvällen? Varför det är så viktigt att publicera fyra nej i rad?
Ser man ändå att det finns vinster med det och är medveten om att det är en risk – ett gränsnärmande – med buskagejournalistiken; borde då inte uppgiften gå till den erfarna journalisten? Den som inte är praktikant. Den som inte är i vikariesnurran.
Den som kan se skillnad på Wanja från en vanlig medelålders kvinna.
Det kan tyckas att det vore det mest ansvarsfulla att göra i det man får anta vara gränsnära journalistik.
Uppdaterat, mer läsvärt om Wanjamissen:
Jaktlund, Folkvett, SAOM, Linus
Uppdaterat 2:
Expressen har nu tryckt extraupplaga:

Se också TV4:s längre intervju med Thomas Mattsson