Det är det här som är Torp. Ja, jag vet. Torp är inte riktigt det man tänker på. Mer lada. Och så kallas det också. Torpladan, komiskt nog.

Jag har varit här några gånger tidigare. På Torp. Det är trevligt. Under kvällens gudstjänst talar Runar. Nej, nej. Inte den Runar. Men det är just på Carola-Runars hårsvall och norskkorninga svenska jag tänker på när man under dagen sagt ”kommer du ikväll – Runar talar!”.

Men den här Runar är bra han också. Han talar utan manus. Imponeras alltid av sådant. Tycker det säger något. Att man talar från hjärtat. På riktigt, liksom.

En man som heter Mikael leder lovsången. Det är fint. Men jag slås av att man sannolikt kan vara borta från frikyrkan i tio år, komma tillbaka och fortfarande kunna sjunga med i varenda låt. Förnyelsen är inte särskilt stor. Trots att det handlar om kyrkans paradgren sång och musik.

Förresten. Jag tar tillbaka det där med folktomt. Torpladan är fullsatt. Ty tretusen. De måste gömt sig i sina husvagnar förut.