Töntigt kanske, men efter förra bloggposten började jag skumma min egen text. Kanske allra mest för att jag är nervös över vad jag lämnar efter till omvärlden.

Bloggposter och googleindexering i all ära, men en bok går att ta på. Och det som är annorlunda från det man är van vid känns alltid mer exklusivt.

Hursomhelst. Det var ett tag sedan texten skrevs, och det är roligt att se hur mycket som vi på Dagen har anammat sedan dess.

I en del av boktexten skrev jag om den länkande journalistiken. Hur viktigt det är att välja. Att vi med webben inte längre har problemet med rapporteringsplikt till våra läsare. En sådan sak behöver inte längre ta tid från redaktionen. Genom länken kan vi istället länka direkt till den tidning som skrivit det bättre än vad vi skulle kunna göra. Under tiden arbetar vi på det egna, det unika, det som vi kommer göra bättre än andra. Och ”den goda journalistiken” gagnas.

Jag inser att vi har ett ganska färskt och särskilt intressant exempel på det där. I går kom Svd.se med nyheten om att socialministern vill höja alkoholskatten. En bra grej som TT valde att inte skriva. Det kändes onödigt att lägga egna resurser på att bara skriva om artikeln, och artikeln som pappret hade planerat skulle inte vara klar förrrän sent på eftermiddagen.

Lösningen blev lika enkel som självklar. Sno Svd.se:s ingress och länka lägg in en länk till deras nyhet för att läsa mer. Så här blev det (ursäkta krattig bildupplösning):

Flera saker är intressanta här. Dels att det tog två minuter för oss att skapa den här ”artikeln”. Men än mer intressant är läsarens beteende. De klickade via aritkeln in på Svd.se för att läsa hela texten, men letade seda sig tillbaka till Dagens ”artikel”, klickade i sin känsla, gick till sin blogg, bloggade och länkade sedan till oss.

Vår stump till artikel fick 8 bloggposter. Trots att allt vi gör är att länka (och driva trafik) till Svd.se.

Vi har sett samma beteende förut, men då har vi varit på andra sidan. Via vårt Facebook-konto har vi som statusuppdatering länkat våra bloggposter och då och då fått fler kommentarer på Facebook än på bloggen. Trots att läsaren måste klicka in på Dagen.se för att läsa.

Anledningen? Det är lättast att kommentera där man känner sig hemma. Facebook är en naturlig plats att vara social. Därför bemödar man sig med att leta ”hem” och kommentera där. Och uppenbarligen har vi nu blivit samma ”hem” för våra läsare. Trots att vi försökt skicka iväg dem till konkurrenter.

Kanske är det här det bästa betyget vi kan få?

Plötsligt har den länkande journalistiken blivit en win-win-situation på så många nivåer.