Det var ett ok kvällsmöte, men en bättre predikan.
På scenen stod en jättekör av gamla och unga som sjunger lovsång i så rak fyrtakt att det nästan känns armélikt. Det svängde väldigt lite, med andra ord. Och när det svängde så var det med dansbandsbas. Men den saken var av mindre vikt. Det var en häftig grej med den stora kören, att alla åldrar kunde mötas och dela lovsången tillsammans.
Åke Samuelsson predikade. Även om jag inte har växt upp med Munken och Kulan (barnkassett för min generation) känner jag väl igen rösten. Och jag anar att andra riskerar bli lika distraherade av saken som jag blir av att höra Lasse Nyhlén predika. Allt jag tänker och ser är en stor blå björn med det där fantastiskt smittande skrattet.
Men Åke är bra. Riktigt bra. Det är avskalat och enkelt och budskapet är lätt att ta till sig. I alla fall första halvan. Tills regnet börjar sippra ner i mer än bara min bänkkamrats knä.
Allra roligast är att den där gigantiska kören sitter kvar. Bakom honom. De bara satte sig ner vid predikans början och blev som en gigantisk fond. Det är lite som ett tal av en amerikansk president. Ni vet? Där de sätter människor bakom presidenten för att signalera till vilken målgrupp talet går till.
Eftersom det blev så dålig upplösning på bilden smet jag fram mot slutet av mötet för att ta bättre bilder. Och där fann jag dem: De heliga männen. De satt där längst fram i sidled, lite för att skilja sig. Jag tog ett eget foto på dem.
Men se det gillade inte Niklas Piensoho. Och gav mig onda ögat.
Jag tyckte jag var hemskt avslöjande och busig. Men så vände jag mig om. Och insåg att det knappast var för att vara heliga män som de satt där de satt. De fick helt enkelt inte plats i tältet.
Plötsligt var det ju genialt att ha både heliga män och en gigantisk kör uppe på scen. Det sparade säkert hundra platser!
Sen gick Piensoho fram, förbön gavs och jag sprang iväg för att hitta batteri till telefon och dator.
Nu börjar nästa möte. Ungdomsmöte. Det är min fjärde grej på min To do-lista. Så nu skyndar jag mig. Hej.