Jag är nästan ensam på redaktionen i dag.

Det är fredag och eftersom det inte kommer papper förrän tisdag så jobbar bara webb. Och det är så sjukt tråkigt. Fönstrena retas med helt fantastiskt väder.

Och jag sitter inne. Tänker på de som valde semester den här veckan. Tänker på hur jag förra året valde att ta ut semester hela augusti just eftersom _jag vet_ att det alltid är augusti som är bäst. Finast. Vackrast. Och att det bara är semesterhetsare och folk utan lugn som tar ut semester i pissväderjuli. Men hur _hela_ augusti då regnade bort. Hur jag fegade i år.

Och här sitter jag. Med all planerad semester slut och bara stirrar.

Jag försöker jobba. Läser Frizonbloggen.

Om de balla tishorna. Om Maia Hirosawas spelning. Om hur Marcus Birro står i frikyrkokidsens helgedom, Frizonladan, och svär. Jag fascineras av det. Jag älskar vad det säger om Frizon. Att festivalen inte är en frizon från en komplex värld där utanför. Att det inte är en bubbla.

Jag kollar twitter. Ser att Birro twitterälskar Frizon.

Jag kollar mailen. Birro mailar. Han är så full av intrycken från Frizon att han vill skriva krönika om saken.

Plötsligt står det klart: Jag kan inte vara utan Frizon i år. Jag måste bort från den dystert tomma redaktionen. Ut till den märkliga leråkern utanför Kumla!

Vad tror ni? Om jag tar bilen, datorn, mobilt bredband och kameran så åker vi tillsammans och upplever en av Sveriges mest speciella festivaler, Frizon? Det bli kul, visst? Även om det bara är för en dag.

Jag tror det blir bra. Det pirrar lite, liksom.