Det är gudstjänstsdags. Ytterligare en märkligt sak med Frizon. Klockan 19 varje dag firas det gudstjänst. Vid sidan av alla konserter, all glass- och matförsäljning. Och ännu mer märkligt är att hela festivalområdet töms vid den här tiden.

Det är liksom en högtid, något att se fram emot, att samlas för gudstjänst.

Jag går till Magasinet. Där hålls en slags alternativ Gudstjänst. Eller alternativ… Den är möjligtvis lite alternativ för oss medlelklassfrikyrkliga som, när det begav sig, kände oss rebellartade när vi fick sjunga ”Ropa till Gud” under gudstjänsten. Vi som hade tröttnat på psalmer, mest sjungda som andliga snapsvisor, och i stället få ackompanjera vår lovsång med kontemporär musik.

Den där kontemporära musiken och hela paketet ovan pågår här också, i Frizonladan 200 meter bort. Och många älskar det fortfarande. Hillsongmusiken. De yviga, karismatiska gesterna eller -känsloyttringarna. De sträckta händerna. Jag erkänner villigt att jag uppskattar även det. Mycket. Men det är tydligt att det, inte minst bland yngre, finns en växande trötthet mot den sorts trosuttryck som begränsar sig till ett slags andlig konsertupplevelse. Ett crescendo uppbyggt av scenbelysning, tajta lovsångsband, pressade predikanttonlägen under eftermöten och framgång mätt i hur många som gått fram för förbön. Det blir ett andligt minne, en kick.

Och medan många – de flesta – uppskattar det och ser det som en boost som tar igenom en grådaskig vardag söker andra något annat.

Det här andra, det tar sig väldigt tydligt uttryck i magasinet. Det är lågmält, avskalat. Orotodoxt, nästan. Lovsångsbandet sitter ner, tar inte plats. Övriga sitter ner också.

Fokus ligger mer på personen. Det finns färre yttre attribut som ska hjälpa nå de inre känslorna, de inre besluten. Det krävs mer vilja än känslor för beslut, kan man tänka.

Men även här finns olika attribut. Det är läsarböner, där man ska stå upp på konstiga ställen. Det är nattvard och längst fram i lokalen finns det bönepallar. En slags miniatyrpall som ska hjälpa dig att sitta på knä hela gudstjänsten.

Och så talar Magnus Malm. På något sätt perfekt typecastad för en sådan här sorts gudstjänst. En man som både talar och ser aningen ut som en eremit. Som om han, mellan böckerna och sina predikningar, sitter på ett avlägset berg och blir vis av att bara tänka väldigt mycket.

För vis är han. Mycket vis.