Frizon är märkligt på många sätt. Det är bland de folkligaste festivaler svensk (och nordisk) frikyrka har. Men de flesta av oss som besöker den har inte en aning om  vilka en tiondel av banden är. Vi springer runt här i blindo, bläddrar i våra festivalhäften och försöker utläsa kvalitet utifrån 50-teckenspresentationer.

I ett sekulärt perspektiv är det sannolikt en av landets minsta (och kanske märkligaste) festivaler.

Men genom att ha fantastisk koll på den en kristen och mindre musikscen i Sverige spelar här några av de roligaste och mest spännande akterna. Och som når bredare publik först många år senare. Här har Tomas Andersson Wij gjort några av sina mest intima spelningar, långt innan Carolacovers. Här har Maia Hirosawa, som stod på Frizonladans scen igårkväll, sålt slut på sina hembrända demoskivor. Här har Jonathan Johansson och David Åhlén indieskrålat.

Det är spännande. Och alltid en aning överraskande.

Som med akten som står på scen för en stund sedan. Jag har ingen aning vad de heter, kan knappt ens beskriva deras musik. Men de var fantastiska.

Eller han som står på scen nu. Gustaf Spets. Tacowille presenterade mig för honom tidigare i dag, på festivalområdet. Men inte visste jag att jag tog i hand med en blivande stjärna.