Jag lämnar Wille. Han kunde inte släppa det där med texmexen och sitter säkert fortfarande kvar där vid bordet, slänger långa blickar mot texmexståndet och fräser för sig själv. Så kan vi inte ha det.

Jag smiter i stället ner till Frizonladan. Det är en man i klänning på scen här. Som verkar köra någon slags poesistandup som jag inte förstår. Inte heller förstår jag grejen med att stå i klänning med vingar på ryggen.

Men så gick jag också efter fem minuter.