Hej,

Jag skulle vilja prata om en grej. Det är en jobbig grej, så sätt dig ner. Det kommer ta en stund att förklara.

Såhär: Det känns som att vi har glidit ifrån varandra, du och jag. Att vi inte längre pratar på samma sätt som förr.

Förut kunde vi prata om allt möjligt. Jag vågade vara mer personlig. Jag längtade mycket mer efter dig. Men nu…jag vet inte, kanske blev jag känslig för dina hårda ord. Du säger dem ibland, antagligen med kärlek i åtanke. Det där med att jag var ”satans språkrör” när jag sa något som inte föll dig i smaken. Eller när du ringde och sa att du ”vet vilken väg jag går på”. Att det ”i vilket fall inte var Guds väg”. Jag tror du sa dem för att du ville att jag skulle vakna upp från en värld och värderingar som påminde om något som var väldigt olik din. Att du hoppades skrämma mig rätt.

Jag vet. Du säger också massor av bra saker. De bästa av saker. Alla de sparar jag i en mapp i min mailkorg. Den mappen är säkert hundra gånger större än den med de dumma sakerna. Men ändå. Kanske… Kanske är det de dumma sakerna som får mig att distansera mig något från dig.

Det är nog mest mig det är fel på, egentligen. Jag som borde ta åt mig av alla de gånger du sagt att det jag säger är viktigt, bra och nödvändigt. Men jag har så lätt att förbise det. Jag har slutit mig för att jag inte orkat med fler bråk, fler hårda ord. De som uppstått när jag säger något som provocerar dig. Inte orkat med hur du ibland använder ”andlig auktoritet” – gudstilltal eller pastorstitel – som en hävstång för ditt ogillande. Hur du kan använda ord för att förminska mig. När jag hör att du nedlåtande kallat mig ”liberalteolog” eller hur jag förstått att du inför dina vänner kallar mig ”gudsförnekare”.

Jagvet, jagvet, jagvet. Jag ska stå ut med det. Det är en del av min roll. Och jag står ut – men det får också konsekvensen att jag pratar mindre med dig om svåra saker. Om Gud, till exempel.

Säg inget, du tycker jag överdriver. Att jag skriver massor av saker om kyrkan och Gud. Men jag har nyligen tittat igenom vad vi pratat om den senaste tiden och insett att jag egentligen har varit ganska kall mot dig. Eller pratat om saker som inte drar igång några stora otrevligheter. Mest pratat webbnörderier. Gottat ner mig i de saker där du inte kunnat komma åt mig. När jag pratat om känsliga saker har jag, egentligen det senaste året, nästan uteslutande använt andra referenser än mig själv. Så att det ska rinna av lättare.

Jag skriver allt mindre om kyrka, Gud, kristenhet och sånt. Det kräver så noggranna genomläsningar och ordval för att du inte ska anklaga mig för att inte vara kristen. Eller inte tillräckligt kristen.

Jag har till exempel inte berättat för dig om min kamp med att hitta en kyrka. Trots att jag är säker på att jag delar samma kamp med tiotusentals andra i Sverige. Jag har heller inte berättat för dig om hur jag kämpar med att leva som jag tror att Gud – en makt som jag hävdar söker relation till människan – vill. Vilken vansinnig ångest bara tanken kan ge. Att jag har så svårt att se hur det, i mig eller hos andra, leder till något annat än halvmesyrer. Ytliga halvmesyrer. Jag har valt att undanhålla allt det här för dig. För jag ville inte höra dina ord. Om hur det förklarar det ena och det andra. Att du då kan få placera mig tillsammans med människor av ”samma sort”.

Men lyssna: Jag vill inte göra slut. Jag tror fortfarande på oss. Att vi kan vara bra för varandra. Dessutom hade det varit för enkelt att bara sticka till någon annan. För både du och jag vet att de finns. ”De andra”. De där ute som skulle älska att ha någon som bidrog med prat och kunskap om sociala medier. Jag hade kunnat vara rik och lycklig med dessa personer. Men jag vill inte ha dem. Jag vill ha dig. Det vi har. Eller hade. Att få vara med dig, veta att det jag säger – mina tvivel, mina försök att nyansera, ifrågasätta – har inflytande hos dig och den kyrkan jag har en svår hatkärlek till. Det är en drömposition. Något jag längtat efter ändå sedan jag var liten. När jag iaktog en kyrka som sakta dog ut för att den vägrade ta tag i de frågor dess medlemmar egentligen brottades med. När jag såg medlem efter medlem i den ålder jag själv nu är hoppa av för att de inte längre orkade. Slutligen övervunna av bitterhet. Kanske för att saker sällan problematiserades. För att tabun upprätthölls. För att paradoxer i Bibeln viftades undan som ”mysterium”. Att ett kristet liv, om än någon gång i moll, alltid slutade i dur. Som ett uppmuntrande vittnesbörd. Att de händelser, liv, som aldrig hade glada slut, hade svårt att ta plats.

Förstå mig rätt. Jag vill inte att du och jag plötsligt bara ska prata om Jesus och sånt. Men jag vill att vi ska kunna börja prata om allt igen. På ett nytt sätt. Det där personliga sättet.

Det kommer att bli en del bråk, jag inser det. Det kommer att storma och du kommer att hata mig ibland. Du kommer att slänga ”satansdyrkare” fler gånger i ansiktet på mig. Du kommer att göra det för att du tror att det är rätt åt mig. Eller för mig. Jag kommer att klara det. Men du måste nog låta mig slänga ur mig saker som jag tycker är viktiga.

Det var det jag ville säga. Egentligen handlar det ju om att jag vill satsa på vårt förhållande. Så då tänkte jag att det var bra att ha det här pratet, du och jag. Förklara mina känslor. Jag vet inte om jag faktiskt kommer ta tag i allt eller hur mycket förändring det kommer att innebära för oss. Men jag ville i alla fall säga vad jag känner. Jag tänkte att det kanske kunde vara bra. Ett steg.

Ett första steg.

Så. Du har varit tyst länge. Men säg nu, vad tror du?