I dag skulle vi egentligen ha avslutat våra sommarbloggar. I alla fall om man tittar på det schema som vi presenterade i början på sommaren. Men i början av juli släpptes Annika Spalde från fängelse. Hon hade då avtjänat sitt straff efter att ha gjort en civil olydnadsaktion. Och det var givet – Annika måste få frågan om att sommarblogga.

Få intervjuer har provocerat och fascinerat mig så mycket som när jag mötte Annika, Pelle och Klaus för ett drygt år sedan. Vi möttes inför en rättegång där de riskerade fängelse för att ha räddat livet på tolv höns. De hade brutit sig in på ett universtitetslabb i Uppsala, tagit med sig tolv hönor, lämnat en julblomma med ett litet kort till personalen med deras namn, adress och telefonnummer. De lämnar hönsen till en bonde som lovar hönsen ett gott liv.

Rättegången slutade då med böter. Men det har blivit fler rättegångar sedan dess. Mot orättvisor som vi, tillbakalutade svenskar, inte riktigt förstår. Inte riktigt vill förstå. Inte vill släppa nära.

Men diakonen Annika Spalde tvingar oss att vända blicken mot de orättvisor vi sanktionerar genom att göra just inget alls.

Skrämmande.

Läs!