Jag har varit och röstat i dag. Jag tvingade med mig min inneboende att rösta också. Han visste inte ens om att det var val. Och väl framme visade det sig att han inte kunde rösta. För att han var tvungen att finnas i papper. Och trots linjal, hummande och pärmar kunde de inte hitta honom i pärmen. Han tillhörde något annat valdristrikt.

Hur otroligt är inte det? Att man 2009 inte har datoriserat hela systemet? Så att man kan få rösta där man är under valdagen. Nu förlorade kyrkovalet en röst.

Ja ja.

Så här såg det i alla fall ut där jag röstade i dag:

Det gav mig en kraftig flashback till mitt första val. Det var 2001, jag var 18 och det skulle bli det första valet där jag fick utöva min demokratisk rättighet. Eller plikt, om så vill.

Jag minns att jag gick tidigt på söndagsmorgonen till församlingshemmet. Innan frukost. Jag hade i princip bara rest mig ur sängen och gått dit. Väl där såg det ut exakt som i dag. Människor med silverhår och käppar. Det måste stått ”ung förstagångsväljare” i pannan på mig. Tanterna och gubbarna tittade på mig som människor gör på nyfödda barn. Så där gulligt, med huvudet på sned. Nickade till mig och försökte få mig känna mig välkommen. Lokaltidningen, Gotlands Allehanda, var där och kastade sig över mig. Jag var sannolikt den första unga som kommit in i vallokalen. Jag intervjuades, sa något provocerande vill jag minnas, och hamnade som toppcitat i tidningen dagen efter.

Jaja. Det var då. I dag är i dag. Och jag tänker inte yttra något provocerande om valet eller om vad jag eller du ska rösta på.

Förutom det demokratiskt klandervärda i att man inte kan rösta överallt.

Inte konstigt att valdeltagandet blir lågt.