Det har varit en otroligt hektisk dag i dag. Vi har haft extremt bra tryck på sajten och grymma nyheter. Jag fullkomligt älskar nyheten om att vår utrikesminister (som en tjänst till sin före detta fru?) nu råkar sitta i kyrkofullmäktige efter en personkryssraket. 

Jag skulle också vilja skriva något om FRA-lagen. Vars tillägg nyligen klubbades igenom i riksdagen. Men ibland får man prioritera det som på något sätt hamnar precis i krysset av vad vi bevakar: Kyrka och samhälle.

Så i stället vill jag berätta om min lunch i dag med Evangeliska frikyrkans ordförande Stefan Swärd. (noter för övrigt prästen Olle Carlsson i bakgrunden till vänster)

Som nybliven pastor för Elimkyrkan i Stockholm hörde Stefan av sig för att få tips om hur han kunde optimera kyrkans närvaro på webben. Jag blir glad av sådana förfrågningar.

Är det något kyrkan varit historiskt (hur lång internethistorien nu har funnits) dålig på så är det att förstå och utnyttja nätet.

Så jag tackade ja. Och jag satt och mässade en bra stund om vilka tankefel kyrkan gör. Om att vi tror på frälsande eviga engångslösningar. Om att nätnärvaron inte är mer fel.

Jag brukar tacka ja till sådana här samtal. Jag tycker de är viktiga. Och blir glad när någon vill veta mer. Men man kan inte vara överallt. Jämt. Därför är jag med och stöttar med råd i Svenska missionskyrkans nätprojekt Amen.se. Vars uppdrag är att hjälpa kyrkor med deras närvaro på nätet.

I går publicerade jag en bloggpost där som handlade om hur projektet bör och måste tänka. Hur mycket vi måste komma från statiska tänk och webbförakt. Och hur mycket vi har att vinna.

Jag kommer under hösten försöka ha en serie av poster om hur kyrkan kan lyckas med detta. Men låt den här bloggposten vara en start.

In och läs här nu. Så hörs vi sen. Nu måste jag springa.