Jag imponeras mycket av Expressen i dag. Den aktion de initierat.
Hur de har valt bort att toppa med någon av tonårsrättegångarna och i stället låtit Dawit Isaak täcka översta scrollsidas under en stor del av dagen.
Därmed har de tackat nej till de enkla klicken. Försökte tvinga deras läsare att ta ställning, reagera.
Den som försökt puffa för något som har med den svenska journalistens Dawit Isaaks öde att göra vet att det knappast är en klickmaskin. Nyhetsmättnaden kring Dawit har kommit för länge sedan. Det klickvärde som fanns när de fyra stora tidningarna gick ihop för en gemensam aktion har klingat av.
Det är det som gör Expressens aktion så mycket mer hedervärd. De tar ett publicistiskt ansvar för det helt oförsvarliga: Sverige har en medborgare inlåst i Eritrea. Utan rättegång. Utan att åtal.
I dag har de åkt till Eritreas ambassad, ställt upp en container och sedan ställt upp kändisar, samhällsdebattörer och chefredaktörer som fått skandera i en axelhängd megafon mot ambassaden. Hela dagen.
Det är så smart på så många plan. Och så berömvärt.
Att ta ansvar, att visa att man tar ansvar, och dramatisera det på det geniala sätt. Där etablerade och tunga namn fotograferas och filmas som vanliga medborgaraktivister. Där de kanaler man äger skapar den publik som annars bara hade varit ambassadens persienner.
Samtidigt bygger Expressen trovärdighet gentemot sin publik, pekar på att journalistik inte bara handlar om Anna Books fettsugning. Jag är säker på att Mattson kalkylerat med den goodwill-effekt det skapar. Det gör mig inget alls.