När ni andra i lördags satt bänkade framför Sverige-Danmark satt jag på Operan. Bittert, kanske ni tycker. Tja, det tyckte jag också. Fram tills matchen var slut och jag insåg att jag besparat mig en helg förstörd av bitterhet och sorg.

Så lucky me, helt enkelt. Jag fick för första gången i mitt liv följa med på riktigt Opera. Opera som sjungs på svåra språk, med känsla, takt och ton i världsklass.

Av detta förstod jag ingenting mer än just det – att jag fick en kulturellt viktig erfarenhet.

Desto lustigare var det då att iakta det jag förstod – hur operan påverkats av den digitala utvecklingen. Eftersom operans handling förklaras av sångtextern och allt sjöngs på ett språk ingen förstod behövdes tolkning. Därför har man helt sonika plockat in en såndär gammal lysdiodapparat. Ni vet, sådan man ser på Apoteket när nästa könummer slås fram.

En sådan har de satt upp, 20 meter ovanför scengolvet och översätter varenda fras som sjungs. Så att vi fattar var historien tar med oss.

Jag var mycket fascinerad av detta. Där satt vi, gubbar, tanter och ynglingar och kisade upp mot en liten, liten grön lysdiodskylt. Allt för att förstå vad de svenska operasångarna på scen sjunger på italienska.

Och 500 personer vaknade dagen efter med nackspärr.