Haha! Det här gå ju inte! Han har mig helt i sitt våld! Jag ger upp all form av invändningar. All form av objektivitet! Just nu har du mig. Jag är din, Kirk. Din!

Det är inget fancy, nästan exakt samma låtar, samma upplägg (de har alldeles nyss kört ”hejdå, hejdå”-grejen) och till och med samma kläder (hade han inte den rosa skjortan och västen i Örebro?)

Och så skalar Kirk av. Lägger sin egen stämma. Den där hesa, svaga rösten som man aldrig hör. Som göms i hårda rappande ”come on”. Jag smälter. Kontrasten fullkomligt vänder allt från show till delaktighet.

Det är ingen konsert. Det är klart sedan länge. Det är långt många fler än de 12 som står på scenen som är inblandade.