Jo, det var ju julfest på Dagen igår (grattis Jaktlund!). Men innan dess hann jag med ett inspel i P3 kvällspasset (lyssna 26 min in)

Det gick bra. Man blir alltid lite typecastad i sådana där intervjusammanhang och jag föll kanske lite väl mycket in i twitterhyllardiket. Twitter är inte världens, eller ens journalistikens, räddning.

Efter mig var det radioprogramledaren Annika Lantz tur att intervjuas. Hon har 6 000 twitterföljare (jämfört med mina dryga 1 000) men följer själv inte en enda.

Det där har hon kritserats för en hel del. Hur märkligt det är att engagera sig i ett verktyg som handlar om tvåvägskommunikation, men aldrig lyssna på någon annan. Men jag köpte hennes resonemang. Hon hade resonerat att om hon skulle engagera sig i twitter så skulle hon slukas helt av det. Och hon var inte beredd att avsätta den tiden. Hon menade då att hon hade två val. Att fortsätta ”missbruka” twitter, eller lägga av helt. Men så insåg hon att det var sex tusen pers som uppenbarligen fann någon slags glädje av hennes tweet och… well, hon fortsatte.

Jag kan respektera det beslutet. För vilka regler finns det egentligen på hur man använder twitter? Om vi tar liknelsen med telefonen igen är det så klart upp till varje person om de väljer att stänga av lyssnafunktionen och bara prata själv.

Det finns till och med flera telefontjänster som varit framgångsrika med den modellen. Fröken Ur, till exempel. Och på ett sätt är Annika Lantz twittrande det. En tjänst, ett dagens skratt, att läsa men inte kunna påverka.

Låt gå för det.